Doftminnen från min barndoms Rydöbruk

Grusvägen till Glassbo som man som barn cyklade på för att ta sig till Rydö badhåla.

Innan jag börjar skriva  om mina doftminnen från barndomen måste jag uttrycka min glädje över engagemanget som finns i den  Facebookgrupp som jag startade för ett par år sedan. En grupp som heter  "Rydöbruk - Gruppen för oss med anknytning till orten".Det är en sluten grupp som är avsedd för personer som bor eller har bott i Rydöbruk. Men också för personer som har eller har haft släktingar som kommer från Rydöbruk. Ofta har man då som barn spenderat lov och semestrar i Rydöbruk och därmed fått en känsla och relation för bygden.

I skrivande stund är vi 195 medlemmar i gruppen. Ambitionen har för mig aldrig varit att vi ska vara många medlemmar. Däremot engagerade. Det tycker jag att vi har lyckats med. Jag skriver vi för utan medlemmarnas engagemang så hade gruppen varit utan innehåll. Mitt mål har hela tiden varit att vi ska dela med oss av minnen och bilder och på så sätt låta dessa minnen leva vidare. Jag har också velat koppla samman olika generationer för att låta historierna bli levande även för de som är unga idag.

Rydö badhåla augusti 2013. Bryggorna är sedan länge ett minne blott och badhålan 
håller numera i rask takt på att växa igen. Tråkigt att det blir så med en sån oas.

Nåväl nu ska jag beskriva mina doftminnen. Något som jag tänkt göra länge. Ett inlägg från Kjell Andersson som är en av gruppens medlemmar fick mig att göra slag i saken och skriva detta inlägg.

Jag minns den speciella doften på Biblioteket i Rydöbruk. En väldigt speciell doft av böcker, papper och stämpelfärg. Doften fick mig att så fort man kom innanför dörren bli förväntansfull inför vilka lån man skulle göra. Tintin böckerna stod högt i kurs men jag läste det mesta. Jag kommer ihåg att Biblioteket låg i gaveln på pensionärsbostäderna och har för mig att hon som var bibliotekarie hette Edith. Kommer till och med ihåg att mitt första lånekort hade lånekortsnummer 1/75. Man fick nämligen löpande nummer följt av årtalet. Sålunda var jag alltså den första som skaffade lånekort år 1975.

Räcket på bron över Skärkån. Helt intakt sedan tiden då man som barn satt  
där och åt de på strån omsorgsfullt uppträdda smultronen 

Ett annat doftminne som är otroligt starkt är hur det luktade när man cyklade eller gick på grusvägen till Rydö badhåla. Alltså inte Fors badhåla utan den som ligger i Glassbo. Tyvärr är den numera nästan helt igenväxt. Där lärde många Rydöungar sig att simma och det var en fantastisk plats att vara på. Jag hoppas att Samhällsföreningen gör en insats och drar ihop folk för att återskapa den i ett bra skick. Åter till dofterna. Det luktade väldigt starkt på grusvägen till badhålan. En lite syrlig och stickande doft Vad jag förstår så var det för att man besprutade gruset på vägen  med ett medel i form av en vätska vars syfte var att förhindra att det ryker när bilar och andra fordon kör på vägen under torra sommardagar. Jag minns att jag hade svårt att bestämma mig för om jag gillade eller ogillade lukten. Någon har sagt mig att medlet var en biprodukt från någon av Rydös industrier. Kanske nån av er läsare vet mer? Förmodligen var medlet man använde mer eller mindre livsfarligt men vem brydde sig om det på den tiden. På somrarna blandades denna lukt av en betydligt angenämare doft av smultron. Dessa växte bredvid vägkanten och jag minns att man plockade dessa på strån och när strået var fullt åt man upp dem. Förmodligen totalt livsfarligt med tanke på vad de besprutade vägen med.

En annan doft som man tydligt minns är den från impregneringen av stolpar som låg i anslutning till Sågverket. Man passerade sågen varje gång man cyklade till Fors badhåla. Fors badhåla var ställe man besökte dagligen under varma somrar. Det roliga är att även dagens Rydöungar har badhålan som sin oas. Doften av impregnerade stolpar tyckte jag som barn var helt magisk. Jag kunde inte lukta mig mätt. Men den där doften var helt klart livsfarlig då kreosotet som man använde vid impregnering.även innehöll arsenik. Vid impregneringen jobbade Gunnar i Hålan som jag skrev om i följande blogginlägg. Eventuellt jobbade även brodern Ture där. Högst troligt helt utan att använda vare sig skyddskläder eller munskydd.

Klubbån som försörjer Rydö badhåla med sitt ljusbruna vatten.En oas även för 
Rydöungar anno 2013. Vissa saker förändras med tiden medan andra består.

En annan doft eller rättare sagt lukt som man minns är doften från Nissan. Dagens Rydöungar har nog svårt att föreställa sig att Nissan så sent som på 1960 och början av 1970-talet var starkt förorenad. Mer eller mindre ett avloppsdike i ordets rätta bemärkelse Att bada där ansågs som livsfarligt och fisken ville få äta. Jag minns när man som barn på väg till Halmstad satt i bilens baksäte och  höll andan när man passerade Spenshult. Det såg dessutom ut som att hela ytan var täckt av bajs vilket det i vissa fall säkert var. Har dock för mig att man brukade säga att det som flöt på Nissans yta var någon biprodukt från pappersfabriken i Hyltebruk.

Det var några av de doftminnen jag har från min barndom i Rydöbruk. Vilka doftminnen har du?

Rydöbruk - Att besöka min hemort både rör och berör.

I förra veckan var jag och Nellie i Rydöbruk för att fira min mor Inger som fyllde år. Varje gång jag besöker Rydö kommer det upp en massa minnen. En del minnen finns ständigt hos mig andra poppar plötsligt upp när jag besöker en viss plats. Min kärlek till Rydöbruk som alltid varit stor ökar i korrelation med min ålder. Ju äldre jag blir desto mer gillar jag Rydöbruk. Kanske en bidragande orsak är att jag inte längre bor där.

 Jag och Nellie har under hennes uppväxt ofta pratat om Rydö och hur det var för mig och även för hennes äldre syskon att växa upp där. Nellie har fått höra många historier och berättelser om Rydöbruk och alla de personer som levde där när jag var barn. Det fantastisk med Rydöbruk var att alla "udda" människor som jag kommer beskriva ändå var en del av samhället. De fanns där sida vid sida med alla andra och på något sätt accepterade av majoriteten. Kanske är detta ett resultat av att Rydö är en bruksort och som sådan alltid fått kämpa för sin existens genom nedläggningar av sulfitfabrik, spånskivefabrik, sågverksbrand m.m.

Det är många originella människor som satt sina avtryck i Rydös historia.  Även så sent som på 1960 och 70-talet när jag själv var barn och  växte upp där fanns en del av dem med.. Kanske kommer även du ihåg följande personer och om du inte känner till Rydöbruk så ska du här få en liten inblick i hur det var att växa upp i ett litet brukssamhälle beläget i Nissadalens dalgång. 

Ture och Gunnar i Hålan  var två bröder med oerhört tragiska uppväxt förhållande. Har för mig att de ganska tidigt blev t föräldralösa och hade en en bror som gick bort i unga år Gunnar och Ture var två ungkarlar som lärde sig överleva på en kost bestående av Ljunglöfs Ettan, öl, brännvin och falukorv alternativt väl kokta fläskben. Falukorv och fläskben åts (förmodar jag) främst av tre anledningar. Billigt, lättlagat och framförallt lättuggat. Det sistnämnda var en stor fördel då de bägge brödernas tandstatus minst sagt lämnade en del övrigt att önska 

Vi hade också Ivar-Kasper som var cyklande gårdfarihandlare. Ständigt med en stor koffert på pakethållaren.  Det ryktades om att han sålde damunderkläder. Oklart med vilken grad av framgång. Ofta såg vi barn honom höggradigt berusad, sovandes i något lämpligt dike med cykeln som filt. Även hann hade ett tragiskt livsöde bakom sig. Har för mig att Ivars fru en dag var ute på cykel för att göra ett ärende. Blev påkörd av en bil och dog.

Olas Gränd där Tyska Huset låg bakom Fredriksro som
är det röda huset till vänster i bild.

I ”Tyskahuset” på Olas gränd bodde "Knickedicken" som var enbent efter att ha fått ena benet avklippt i en skördetröska. Han transporterade sig själv med det som vi ungar benämnde som en invalidmoped. Hans fru Anna var den mest underbara person man kan tänka sig. Hon satt ofta barnvakt för mig när jag var liten. När han blev för oregerlig pga av fylla brukade hon gömma hans träben.I samma hus bodde Vahlberg som bara var en gammal alkis. Han skrämde ibland "skiten" ur oss småungar när han på fyllan passerade lekplatsen vi ungar i kvarteret hade som samlingsplats. I Rydö fanns också Oswald som var finne och bodde i Lahult. Eftersom han var finne var han därmed förtjust i Koskenkorva. Han gick omkring som i ett moln bestående av lika delar cigarrök, avgaser från motorsågen och en doft av nysågad gran.

I Våknared fanns Sixten Dahlström. En gammal sur gubbe som vi ungar var livrädda för. Trots rädslan eller kanske just tack vare rädslan var vi mer eller mindre tvingade att palla äpplen i just hans trädgård. Äpplena blev av någon anledning väldigt mycket godare i kombination med en rejäl adrenalinkick.  

Vi hade Kniv-Olle som var slaktare och bodde granne med skolans fotbollsplan. Även hans kostcirkel bestod till stora delar av öl snus och brännvin. Likt alla andra fanns det inget ont i honom och på rasterna brukade vi besöka honom på jobbet i Bengtssons slakteri. Inte minst under älgjakten som var årets högtid spenderade vi skolbarn alla raster utanför slakteriet. Då tittade vi på hur Kniv-Olle, Åke Norrman, Lars och Bo Bengtsson och en massa andra Rydö profiler flådde inkommande nedlagda villebråd. Hastigheten per flådd älg var hög under dagtid medan den sjönk betydligt under kvällstid. Något som högst sannolikt hade ett klart samband med att intaget i form av öl och brännvin markant ökade ju senare på kvällen det led.

I Fors bodde även de som i folkmun benämndes som "tattarna" vilka alltid fascinerade oss barn. Mest för att de bröt mot de flesta normer

Jag har tidigare skrivit om Ingmar som gick två klasser över mig. När han gick i årskurs sex körde han en Honda 750 till skolan. Men bara om det inte regnade. När det regnade så kom han till skolan körandes i en röd Volvo kombi.Om han alls dök upp. Lärarna såg mellan fingrarna och polisen tittade förmodligen åt ett annat håll om de råkade möta honom på vägen.

Vi hade så många udda människor i Rydöbruk att man skulle kunna göra en remake av filmen ”Den sista färden” med Rydö som skådeplats. Problemet är väl att människor i dag skulle anse att allt bara var påhittat av någon med väldigt livlig fantasi.

Det som var utmärkande för många av Rydös originella människor var att de flesta var snälla människor men med mer eller mindre tragiska livsöden. Många bar antagligen på en smärta som de försökte bota med alkohol. Något som nästan alltid lägger ytterligare sten på börda.

Under min uppväxt på sjuttiotalet var vår givna mötesplats bänken utanför Bloms Speceri & Diversehandel. Även om det då fanns ytterligare två livsmedelsaffärer, Bengtssons Livs och Konsum, var det utanför Bloms affär som vi ungar möttes. Bloms affär hade det mesta. Mat, godis, glass, bensin, leksaker, presenter, sytillbehör, fällknivar m.m. Där gick man som barn drömmande omkring och suktade efter alla begärliga prylar.

Bloms Speceri & Diversehandel

 Bland annat hängde vi på låset när senaste numret av Poster och Tiffany kommit med tidningsbilen. Dessa var tidningar med posters på dåtidens idoler. Populära tidningar ända fram till det nummer då Mick Tucker i Sweet vek ut sig naken. Kan fortfarande inte få bort den bilden från min näthinna.

Jag minns också  att man hos Bloms kunde köpa Converse gymnastikskor. Har för mig att de kostade  en eller ett par tior paret och att de fanns i ett ställ till vänster om glassboxen. Till skillnad från i dag så blev man retad om man kom i ett par Converse ty det var på den tiden det mest otrendiga man kunde gå i. Några årtionden senare gjorde  Mötley Crue och andra pudelrockare dessa skodon hippa. Men dessa rockers växte ju å andra sidan inte upp i Rydö och kunde därmed inte heller veta att de var otrendiga.

Bengtssons Livs låg i denna byggnad.

Utanför Bloms fanns något så modernt som en automat i vilken man lade i 25-50 öre eller en krona och därefter kunde dra ut luckan och komma åt innehållet. Bland annat kunde man köpa en cigarett, med två tändstickor och en bit avrivet plån. Praktiskt om någon unge ville övergå till att röka riktiga ciggar istället för grässtrån.

Jag tror att många vuxna har en stark relation till sin hembygd. Men jag tror att få har en så stark relation till hemorten som vi Rydö ungar. Någon borde skriva en bok eller ett filmmanus om hur det var att växa upp i Rydö på 1960-70-talet

Gyllene Tiders smygpremiär på Leifs Lounge, Tylösand 26 juni 2013

Per Gessle gör tummarna upp till publiken efter avslutad spelning.på Leifs lounge

Min blogg har minst sagt  legat i träda under det senaste året. Har ofta tänkt att jag ska ta tag i bloggandet, mest för att jag tycker att det är kul att skriva. Men det är alltid något annat som prioriteras. Inte mins träning som sen 2005 är min stora passion.

Men nu när jag har semester tänkte jag prioritera bloggen och se om jag kan få lite mer kontinuitet i mina inlägg.

Jag var i går på Gyllene Tiders spelning på Leifs Lounge som ligger i källarplan på Hotell Tylösand som är Per Gessles eget hotell. Det driver han sen många år tillsammans med Halmstadprofilen Björn Nordstrand. Gessle brukar starta sina turnéer med en smygpremiär på Leffes så även inför denna turné. Nu var det ju inte direkt en smygpremiär efter som den var förannonserad och biljetterna såldes i förköp. Runt 800 personer var på plats för att få se bandet lira i en dryg timme.Riktigt kul att få se dem i en mer nedskalad miljö. Jag inbillar mig att det är så bandet trivs bäst. 

Gyllene Tider har alltid funnits med i mitt liv även om jag aldrig varit något hängivet fan. Men deras låtar är tidlösa och Gessle är ett geni när det kommer till att skapa låtar som fastnar som solvarmt tuggummi i ens medvetande. Det jag gillar mest med bandet är att det består av fem genuint trevliga helyllekillar. De är verkligen så "down to earth" som man kan bli. MP kan man springa på när man är på Sibylla för att köpa en korv. Han dyker dessutom upp och spelar i en massa olika konstellationer tillsammans med lokala musiker. Ibland tillsammans med min kusin Fredrik "Gicken" Johansson. Micke Syd möter man på Örjans Vall eftersom han är en hängiven HBK:are eller i en träningslokal som kör Crossfit. Frågan är ändå om inte Göran Fritzon är skönast av dem alla. Han är så oerhört vanlig att han blir ultracool i sin vanlighet. I det civila är Göran bland annat projektledare för Tågdagarna i Landeryd. Respect!

Micke "Syd" Andersson går loss på trumsetet.

När jag tänker på Noice som var Gyllene Tiders motsvarighet blir det plötsligt tragiskt. De slog igenom ungefär samtidigt. Hade båda fem medlemmar och exakt samma sättning i bandet. Noice representerade storstaden och var lite mer uppkäftiga och punkiga såväl musik som attityd. Gyllene Tider var mer trallvänlig pop och symboliserade småstad. Gylle Tider var aldrig ens i närheten av att lägga till med en uppkäftig image. Ungefär tjugo år efter sina respektive genombrott fanns bara tre av Noice fem medlemmar tre medlemmar kvar i livet. Freddie Hansson och Hasse Carlsson  dog båda av drogrelaterade orsaker. Oerhört tragiskt.

Nu ska jag dock återgå till gårdagens spelning. Inte minst för att det finns större fans än jag som jag vill dela upplevelsen med. Tänkte presentera låtlistan och när jag sen får lite mer tid kanske ladda upp nåt filmat klipp från spelningen.

Låtlista

Arabiska nätter (Närmare punk än så här kom  man aldrig).

Dansar inte lika bra som sjömän.

Det blir aldrig som man tänkt sig.

Juni, Juli, Augusti.

Det hjärta som brinner.

En sten vid en sjö i en skog.

Ljudet av ett annat hjärta.

Gå och fiska.

Hon vill ha puls.

Ska vi älska ska vi älska till Buddy Holly.

Leva livet.

Extranummer

Flickorna på TV2.

När vi två blir en.

Sommartider.

Tylö sun.