Doftminnen från min barndoms Rydöbruk

Grusvägen till Glassbo som man som barn cyklade på för att ta sig till Rydö badhåla.

Innan jag börjar skriva  om mina doftminnen från barndomen måste jag uttrycka min glädje över engagemanget som finns i den  Facebookgrupp som jag startade för ett par år sedan. En grupp som heter  "Rydöbruk - Gruppen för oss med anknytning till orten".Det är en sluten grupp som är avsedd för personer som bor eller har bott i Rydöbruk. Men också för personer som har eller har haft släktingar som kommer från Rydöbruk. Ofta har man då som barn spenderat lov och semestrar i Rydöbruk och därmed fått en känsla och relation för bygden.

I skrivande stund är vi 195 medlemmar i gruppen. Ambitionen har för mig aldrig varit att vi ska vara många medlemmar. Däremot engagerade. Det tycker jag att vi har lyckats med. Jag skriver vi för utan medlemmarnas engagemang så hade gruppen varit utan innehåll. Mitt mål har hela tiden varit att vi ska dela med oss av minnen och bilder och på så sätt låta dessa minnen leva vidare. Jag har också velat koppla samman olika generationer för att låta historierna bli levande även för de som är unga idag.

Rydö badhåla augusti 2013. Bryggorna är sedan länge ett minne blott och badhålan 
håller numera i rask takt på att växa igen. Tråkigt att det blir så med en sån oas.

Nåväl nu ska jag beskriva mina doftminnen. Något som jag tänkt göra länge. Ett inlägg från Kjell Andersson som är en av gruppens medlemmar fick mig att göra slag i saken och skriva detta inlägg.

Jag minns den speciella doften på Biblioteket i Rydöbruk. En väldigt speciell doft av böcker, papper och stämpelfärg. Doften fick mig att så fort man kom innanför dörren bli förväntansfull inför vilka lån man skulle göra. Tintin böckerna stod högt i kurs men jag läste det mesta. Jag kommer ihåg att Biblioteket låg i gaveln på pensionärsbostäderna och har för mig att hon som var bibliotekarie hette Edith. Kommer till och med ihåg att mitt första lånekort hade lånekortsnummer 1/75. Man fick nämligen löpande nummer följt av årtalet. Sålunda var jag alltså den första som skaffade lånekort år 1975.

Räcket på bron över Skärkån. Helt intakt sedan tiden då man som barn satt  
där och åt de på strån omsorgsfullt uppträdda smultronen 

Ett annat doftminne som är otroligt starkt är hur det luktade när man cyklade eller gick på grusvägen till Rydö badhåla. Alltså inte Fors badhåla utan den som ligger i Glassbo. Tyvärr är den numera nästan helt igenväxt. Där lärde många Rydöungar sig att simma och det var en fantastisk plats att vara på. Jag hoppas att Samhällsföreningen gör en insats och drar ihop folk för att återskapa den i ett bra skick. Åter till dofterna. Det luktade väldigt starkt på grusvägen till badhålan. En lite syrlig och stickande doft Vad jag förstår så var det för att man besprutade gruset på vägen  med ett medel i form av en vätska vars syfte var att förhindra att det ryker när bilar och andra fordon kör på vägen under torra sommardagar. Jag minns att jag hade svårt att bestämma mig för om jag gillade eller ogillade lukten. Någon har sagt mig att medlet var en biprodukt från någon av Rydös industrier. Kanske nån av er läsare vet mer? Förmodligen var medlet man använde mer eller mindre livsfarligt men vem brydde sig om det på den tiden. På somrarna blandades denna lukt av en betydligt angenämare doft av smultron. Dessa växte bredvid vägkanten och jag minns att man plockade dessa på strån och när strået var fullt åt man upp dem. Förmodligen totalt livsfarligt med tanke på vad de besprutade vägen med.

En annan doft som man tydligt minns är den från impregneringen av stolpar som låg i anslutning till Sågverket. Man passerade sågen varje gång man cyklade till Fors badhåla. Fors badhåla var ställe man besökte dagligen under varma somrar. Det roliga är att även dagens Rydöungar har badhålan som sin oas. Doften av impregnerade stolpar tyckte jag som barn var helt magisk. Jag kunde inte lukta mig mätt. Men den där doften var helt klart livsfarlig då kreosotet som man använde vid impregnering.även innehöll arsenik. Vid impregneringen jobbade Gunnar i Hålan som jag skrev om i följande blogginlägg. Eventuellt jobbade även brodern Ture där. Högst troligt helt utan att använda vare sig skyddskläder eller munskydd.

Klubbån som försörjer Rydö badhåla med sitt ljusbruna vatten.En oas även för 
Rydöungar anno 2013. Vissa saker förändras med tiden medan andra består.

En annan doft eller rättare sagt lukt som man minns är doften från Nissan. Dagens Rydöungar har nog svårt att föreställa sig att Nissan så sent som på 1960 och början av 1970-talet var starkt förorenad. Mer eller mindre ett avloppsdike i ordets rätta bemärkelse Att bada där ansågs som livsfarligt och fisken ville få äta. Jag minns när man som barn på väg till Halmstad satt i bilens baksäte och  höll andan när man passerade Spenshult. Det såg dessutom ut som att hela ytan var täckt av bajs vilket det i vissa fall säkert var. Har dock för mig att man brukade säga att det som flöt på Nissans yta var någon biprodukt från pappersfabriken i Hyltebruk.

Det var några av de doftminnen jag har från min barndom i Rydöbruk. Vilka doftminnen har du?