Rydö skola på 70-talet.

Att växa upp i Rydöbruk under 1970-talet var en upplevelse utöver det vanliga. Inte för att jag vet hur det var på andra orter men jag har svårt att tänka mig att det var som i Rydö. Likt alla andra ungar från Rydöbruk och Mjälahult med omnejd tillbringade jag mina sex första skolår i Rydö Skola. Vi var väl ett femtiotal elever som trängdes i den lilla skolbyggnaden med en tillhörande extern gymnastiksal som också fick tjänstgöra som matsal. Rasterna tillbringade man endera på fotbollsplanen på skolgården eller på tjejtoaletten. På fotbollsplanen spelade man fotboll, på skolgården lekte man krig och fred eller slogs och på tjejtoaletten satt många av tjejerna och en del av killarna och rökte. Men bara cigaretter för det var ju trots allt en låg och mellanstadieskola.

En väldigt populär kille på skolan var Ingmar. Inte för att han på något sätt var en hunk eller hade de senaste kläderna. Ingmar hade mer eller mindre alltid samma outfit. Myggjagare så spetsiga att man kunde trä dem igenom ett nålsöga, blå utsvängda gabardinbyxor och mc-jacka från Petroff. Mc-jackan var förvisso riktigt het men gabbisarna och myggjagarna var väl inte direkt något man slängde lystna blickar efter. Nää Ingmar var poppis bland tjejerna för att han alltid hade cigaretter. Röda Prince och alltid en åtråvärd och statustyngd 20-pack som han frikostigt delade med sig av. Alla andra som rökte fick nöja sig med att införskaffa det lilla traditionella 10-packet som alla tjuvrökare använde sig av. Det unika med Ingmar var att han faktiskt hade tillåtelse hemifrån att röka. På den tiden fick en del ungar med sig en handskriven lapp hemifrån där det stod att NN har tillåtelse hemifrån att röka och som undertecknades av målsman. En eller annan var säkert en mer eller mindre välgjord förfalskning men så var med största sannolikhet inte fallet med Ingmars rökintyg.

Han började röka väldigt tidigt och var antagligen den som införde rökningen på skolan. Låter märkligt men det var säkert 15-20 elever i varierande åldrar som rökte på skolan trots att de äldsta eleverna bara var nyss fyllda 13 år. En del killar som idrottade rökte bara ibland men de snusade å andra sidan regelbundet. Allt medan lärarna satt inne på lärarrummet och drack kaffe och åt princesstårta. De såg och om inte annat så kände de på lukten vad eleverna pysslade med på rasterna med de agerade sällan eller aldrig.

Ingmar var en kille som alltid låg ett eller två steg före alla oss andra killar. När vi någonstans i sjuårsåldern fick vår första lite större tvåhjuliga cykel fick han sin första moped. När vi bytte upp oss några tum i cykelstorlek då körde han en Honda 125:a.

En försommardag när jag gick i fjärde klass var vi på vår gymnastiklektion ute på fotbollsplanen och spelade brännboll. Plötsligt hör vi tystnaden brytas av att en tung motorcykel accelererar på vägen bredvid fotbollsplanen. Några sekunder senare fläskar Ingmar i sina blå gabbisar, en skjorta uppknäppt till naveln och en förmodar jag otänd cigg i mungipan förbi på en Honda 750. I en hastighet på över 100 km/h. UTAN HJÄLM! Då tänker ju vän av ordning att nu tar väl lärarna tag i det här. Ringer polisen, socialen eller lokaltidningen. Men nej inget hände. Läraren noterade bara att jaha det var Ingmar och han är ju inte i skolan idag för idag är det ju torsdag.

Ingmar var nämligen aldrig i skolan på torsdagar och när vi frågade varför fick vi alltid samma svar. "På torsdagar då knullar vi och äter ärtsoppa"!. Vi fick aldrig några detaljer så det konsekventa och informationsmässigt knapphändiga svaret satte ju minst sagt fart på vår fantasi. Inte minst eftersom han alltid besvarade frågan i plural. På torsdagar knullar VI och äter ärtsoppa. Vilka var VI? Han och hans syskon? Hela familjen? Kanske hela släkten eller hela kvarteret? Vi fick aldrig svaret på vem VI var. Även om vi hyste tvivel på riktigheten i hans påstående så kände vi att om man har en egen moppe vid sju års ålder, röker i årskurs tre. kör lätt mc i åk 4, tung mc i åk 5 och kommer till skolan i en Volvo 142 kombi när man går i sexan. Ja då är det kanske inte helt osannolikt att man faktiskt knullar och äter ärtsoppa varje torsdag.

Ingmar började så småningom precis som alla oss andra Rydöungar på Örnaskolans högstadium i Hyltebruk. Då precis som nu var det kommunens enda högstadieskola. Skillnaden mellan oss andra elever och Ingmar var att han bara gick en enda dag på högstadiet. Förmodligen kände han att det där med skola det är överskattat och inget för mig.

En enda gång har jag sprungit på Ingmar sen våra år i Rydö Skola. Det var för tiotalet år sen i en videobutik i Halmstad. Jag ångrar fortfarande att jag inte frågade hur det egentligen var med hans skolfria torsdagar.

Vi ses i Nangijala mormor

Igår klockan 12.30 miste Anki sin mamma, jag min svärmor och Nellie sin älskade mormor. Trots att mormor Birgitta inte pratade eller hade förmågan att visa speciellt mycket känslor så hade Nellie en fin relation med sin mormor.

Vår son Robin säger att det förmodligen berodde på att mamma Anki alltid visade hur mycket hon tyckte om sin mamma genom att krama henne och visa sin kärlek till henne. Anki var alltid mån om att Birgitta skulle ha fina kläder på sig, få bära smink och vara fin i håret. Att hon skulle få vara precis som hon var innan sjukdomen slog till.

Det är jobbigt att mista sina föräldrar eller far/morföräldrar. Det är mycket känslor som kommer upp till ytan när någon kär person lämnar oss. Alla fina minnen man tänker tillbaka på och kanske också svårigheter man upplevt men som man tillsammans tagit sig igenom. Det är en stor tomhet som uppstår och som det tar tid att komma över. Som väl var så fick Birgitta somna in omgiven av sina tre barn och sin nuvarande man Janne.

Igår kväll när jag och Nellie gick ut för att kasta soporna så tittade Nellie upp mot stjärnorna på himlen och vinkade på sin mormor....

Barndomstrakterna

Idag har jag Anki och Nellie varit och hälsat på i våra gamla hemtrakter. Det första stoppet var hos Ankis mamma och min svärmor Birgitta. Hon bor på ett äldreboende för dementa eftersom hon drabbats av en otäck sjukdom som går under namnet pannlobsdemens. Nu har hon dessutom fått lunginflammation och är ganska medtagen. Svärmor sov under större delen av vårt besök.

Det är hemskt att vara med när människor man känner och tycker mycket om börjar förändras och långsamt försvinner iväg. Det är en process som man i början inte förstår utan man blir undrande över att personen man känner sakta ändrar personlighet. En förändring som nog oftast blir till det sämre. I början förstod vi inte eller ville inte förstå vad som hände. Men när sjukdomen tog tag i henne rejält så insåg vi alla i hennes omgivning att det var en sjukdom och då fanns inget annat alternativ än att hon flyttade in på ett äldreboende. Hon som alltid varit en godhjärtad och glad människa som stöttat och hjälpt andra har nu ingen personlighet kvar och svarar i bästa fall ja eller nej om man ställer en fråga. Ofta vet man inte om ja verkligen betyder ja eller nej betyder nej. Trots denna svåra sjukdom så tycker Nellie ändå otroligt mycket om sin mormor och pratar ofta om henne. Tycker om att krama henne och längtar efter att fä besöka henne.

På äldreboendet bor också en tant som heter Anna. Anna sitter alltid i sin rullstol och tittar på TV i dagrummet. När hon får se oss och framförallt Nellie skiner hon upp som en sol. Hon vill alltid krama om Nellie vilket Nellie alltid låter henne göra. Idag fick även Anki en kram och jag fick en kram och en rejäl puss på kinden som en extra bonus. Vi tycker alla mycket om Anna trots att vi inte känner henne. Anna har svårt att prata och när hon säger något så är det ofta att det är jobbigt eller besvärligt. Varför tycker vi ändå så mycket om henne. Jo därför att hon alltid blir så glad när vi kommer. Hon skiner upp som en sol och man ser glädjen i hennes ansikte. Det hon gör är alltså att hon bekräftar oss. Jag ser er och när jag ser er så blir jag glad. När vi ser hennes glädje så blir vi också glada. Anna fungerar som en slags glädjebuffert som gör att vi och framförallt Anki kan tanka upp sig på glädje innan hon måste möta det jobbiga med att se sin mamma sjuk. Låt Anna få finnas kvar ett bra tag till.

Allt är ju inte jobbigt på ett äldreboende utan det finns en och annan ljusglimt. Min älskade mormor bodde där några år innan hon gick bort påskafton år 2000. En gång när jag besökte min mormor så träffade jag en gammal tant från Rydöbruk som hette Ellen Nylander. Henne lärde jag känna när jag var väldigt liten och jag kommer ihåg att hon alltid var en snäll och omtänksam tant. Ellen bjöd ofta på kakor och godis vilket naturligtvis uppskattades av mig och de andra ungarna i kvarteret. Ellen var sömmerska till yrket och hon sydde faktiskt in min första kavaj som jag fick när jag var 15 år. Jag sprang på Ellen i en korridor mellan äldreboendets avdelningar och blev jätteglad när jag fick se henne. ”Hej Ellen, sa jag och kramade om henne. Känner du igen mig frågade jag med ett leende på läpparna? Klart jag gör svarade hon och jag hann bli smått imponerad över att hon trots sin höga ålder och att det var många år sen vi träffades faktiskt kom ihåg mig. Men jag kom ner på jorden igen då hon kontrade med motfrågan. ”Bor du också här? Jag skrattade för mig själv och svarade Nej Ellen, inte än, inte än…

Besöket avslutades med lunch hos Ankis syrras familj. De bor i en lägenhet vårt ”gamla” hus i Rydöbruk. Saknar ibland Rydöbruk, vår lägenhet i huset och framförallt miljön. Man blir verkligen präglad av sin hemort och Rydöbruk var ett bra ställe att växa upp i. Det finns mycket att berätta om uppväxten men det får bli en annan gång…

Våren är på gång!

Jag vet att jag är tidigt ute men det känns faktiskt som att våren är i antågande. Det kommer troligtvis att bli ett och annat bakslag på vägen men bara att se snön försvinna och solen lysa är nog för att göra mig glad efter denna långa vinter.Jag uppskattar verkligen att leva i ett land som har årstider även om man i slutet av varje årstid kan vara väldigt less och längta till ett varmare, inte så regnigt eller ljusare eller soligare land. Men då när uppgivenheten är som störst då vänder det och vi går in i en ny årstid. Härligt!

Snart får man uppleva solens värme, en glass sittande på kanten av fontänen på Stora torg samtidigt som man tittar på Nellie och andra stojande ungar som jagar duvor. Samtidigt som man funderar lite på var alla glada, trevliga, vårklädda människor hållit hus hela vintern.

Att möta våren är lite som att födas på nytt! Kanske är den första riktiga vårdagen vårt egentliga nyår. Är det då vi ska avge våra nyårslöften och börja våra "nya" liv?