Barndomstrakterna

Idag har jag Anki och Nellie varit och hälsat på i våra gamla hemtrakter. Det första stoppet var hos Ankis mamma och min svärmor Birgitta. Hon bor på ett äldreboende för dementa eftersom hon drabbats av en otäck sjukdom som går under namnet pannlobsdemens. Nu har hon dessutom fått lunginflammation och är ganska medtagen. Svärmor sov under större delen av vårt besök.

Det är hemskt att vara med när människor man känner och tycker mycket om börjar förändras och långsamt försvinner iväg. Det är en process som man i början inte förstår utan man blir undrande över att personen man känner sakta ändrar personlighet. En förändring som nog oftast blir till det sämre. I början förstod vi inte eller ville inte förstå vad som hände. Men när sjukdomen tog tag i henne rejält så insåg vi alla i hennes omgivning att det var en sjukdom och då fanns inget annat alternativ än att hon flyttade in på ett äldreboende. Hon som alltid varit en godhjärtad och glad människa som stöttat och hjälpt andra har nu ingen personlighet kvar och svarar i bästa fall ja eller nej om man ställer en fråga. Ofta vet man inte om ja verkligen betyder ja eller nej betyder nej. Trots denna svåra sjukdom så tycker Nellie ändå otroligt mycket om sin mormor och pratar ofta om henne. Tycker om att krama henne och längtar efter att fä besöka henne.

På äldreboendet bor också en tant som heter Anna. Anna sitter alltid i sin rullstol och tittar på TV i dagrummet. När hon får se oss och framförallt Nellie skiner hon upp som en sol. Hon vill alltid krama om Nellie vilket Nellie alltid låter henne göra. Idag fick även Anki en kram och jag fick en kram och en rejäl puss på kinden som en extra bonus. Vi tycker alla mycket om Anna trots att vi inte känner henne. Anna har svårt att prata och när hon säger något så är det ofta att det är jobbigt eller besvärligt. Varför tycker vi ändå så mycket om henne. Jo därför att hon alltid blir så glad när vi kommer. Hon skiner upp som en sol och man ser glädjen i hennes ansikte. Det hon gör är alltså att hon bekräftar oss. Jag ser er och när jag ser er så blir jag glad. När vi ser hennes glädje så blir vi också glada. Anna fungerar som en slags glädjebuffert som gör att vi och framförallt Anki kan tanka upp sig på glädje innan hon måste möta det jobbiga med att se sin mamma sjuk. Låt Anna få finnas kvar ett bra tag till.

Allt är ju inte jobbigt på ett äldreboende utan det finns en och annan ljusglimt. Min älskade mormor bodde där några år innan hon gick bort påskafton år 2000. En gång när jag besökte min mormor så träffade jag en gammal tant från Rydöbruk som hette Ellen Nylander. Henne lärde jag känna när jag var väldigt liten och jag kommer ihåg att hon alltid var en snäll och omtänksam tant. Ellen bjöd ofta på kakor och godis vilket naturligtvis uppskattades av mig och de andra ungarna i kvarteret. Ellen var sömmerska till yrket och hon sydde faktiskt in min första kavaj som jag fick när jag var 15 år. Jag sprang på Ellen i en korridor mellan äldreboendets avdelningar och blev jätteglad när jag fick se henne. ”Hej Ellen, sa jag och kramade om henne. Känner du igen mig frågade jag med ett leende på läpparna? Klart jag gör svarade hon och jag hann bli smått imponerad över att hon trots sin höga ålder och att det var många år sen vi träffades faktiskt kom ihåg mig. Men jag kom ner på jorden igen då hon kontrade med motfrågan. ”Bor du också här? Jag skrattade för mig själv och svarade Nej Ellen, inte än, inte än…

Besöket avslutades med lunch hos Ankis syrras familj. De bor i en lägenhet vårt ”gamla” hus i Rydöbruk. Saknar ibland Rydöbruk, vår lägenhet i huset och framförallt miljön. Man blir verkligen präglad av sin hemort och Rydöbruk var ett bra ställe att växa upp i. Det finns mycket att berätta om uppväxten men det får bli en annan gång…