Vegetarian eller ännu värre vegan! Aldrig i livet!

Om det är något jag har koll på så är det luncher. Framförallt att äta på lunchrestauranger. Jag har nog snittat på i alla fall 3-4 uteluncher i veckan de senaste 15 åren. Jag har ätit mig igenom inte hela men i alla fall stora delar av landet. En del restauranger har serverat "kattmat" men de flesta håller en klart godkänd standard. Både vad gäller utbudet som standarden på tillagning och råvaror.

I Halmstad kan jag framförallt rekommendera Piccolo Italy som dagligen serverar en god varmrätt. Det som skiljer dem från andra är att de varje dag till lunchen serverar en soppa som förrätt. Olika varje dag och de är tillagade från grunden. Dessutom sallad och ett gott bröd. Självklart kaffe och en liten kaka på maten. Allt för bara 75:-

Men jag har aldrig någonsin blivit så imponerad som jag blev när jag åt lunch i Malmö igår. Jag var och höll ett föredrag för ett gäng folkhälsosamordnare i Skåne. Eftersom Sally en f.d kollega till mig jobbar på kriminalpolisen ett stenkast därifrån så mejlade jag henne en förfrågan om att vi skulle luncha ihop. Det är ju kul att träffa bekanta samtidigt som de vet vilka restauranger man ska gå till eller undvika.

Hon frågade om jag ville gå till Vegegården som ligger ett stenkast ifrån där vi mötte upp. Vegankäk är väl inte det jag brukar ligga och fantisera om men det är alltid kul att pröva. Och herrejävlar vilken tur att hon tog mig dit. Jag har ALDRIG blivit så imponerad av en restaurang som denna. Inte av läget. Inte av lokalen. Inte av servicen. Men jag blev grymt imponerad av det som är det mest viktiga på en restaurang. Av maten!

Det här är alltså en asiatisk restaurang som serverar lunchbuffé. En vegansk asiatisk buffé. Alltså ni förstår inte. Det här var helt outstanding.Jag älskar verkligen asiatisk och framförallt thailändsk mat. Jag älskar också kött i alla dess former. Jag har alltid hävdat att jag inte skulle kunna bli vegetarian. Än mindre vegan. Nu är jag inte lika säker längre. Det här var godare asiatisk mat än jag någonsin ätit. Då har jag ändå ätit thaimat på genuina hål i väggen restauranger på den thailändska landsbygden dit turister aldrig åker. Detta käk var mycket godare än det som varit tillverkat av kyckling, biff eller räkor. Alla rätter var precis som det man får på "vanliga" restauranger. Friterad kyckling, friterade räkor. Kyckling i rödcurry och kokosmjölk. Biff med wokade grönsaker. You name it. Men helt utan den minsta lilla gnutta kött.

Jag var tvungen att prata med ägaren och kocken och ställa frågan. -Hur får man idén att starta en asiatisk vegansk restaurang? Enkelt svarade han. Jag är asiat, jag är kock och var själv vegetarian. Det jag inte är bra på är marknadsföring. Jag har svårt att prata för mig själv och min vara.

Därför skriver jag detta blogginlägg med glädje. Jag hoppas att ni som läser detta blogginlägg skickar länken vidare till alla era vänner. För är man i Malmö så MÅSTE man prova denna restaurang. Därefter kan man möjligen säga att jag skulle aldrig kunna bli vegetarian eller vegan.

Själv kan jag nu säga tvärtom. Och mena det!

World Trade Center och 9/11

Denna bild tog jag 4th of july 2000. Då en cool bild med tre F-16 plan
som defilerade framför WTC. Aldrig att jag kunde ana symboliken i bilden.

Det finns händelser som skakar om en hel nation och händelser som skakar om en hel värld. När något stort och otäckt inträffar så etsar händelsen sig fast i våra minnen för all framtid. Jag kan exakt komma ihåg när var och hur jag fick reda på att Olof Palme mördats. Jag kommer exakt ihåg när jag fick reda på att Estonia förlist och hur det kändes inom mig. Och naturligtvis när vi nåddes av nyheten om tsunamin i Thailand som inträffade annandag jul 2004.

Sanna och Robin mellan tornen 1996. Där och då bestämde jag mig för att jag skulle
ta bilder på dem med jämna mellanrum för att på så sätt dokumentera hur de blev äldre.

Idag minns vi alla händelserna kring den 11 september 2001. Något som kanske mer än något annat etsats in i mitt minne för all framtid. Jag befann mig på ett möte i stadshuset med Thomas Sterner som då arbetade som folkhälsosamordnare i Malmö stad. Vi behövde någon uppgift från hans dator så han loggade in. Aftonbladet var hans startsida och där kom de första bilderna upp med första planet som kraschat in i World Trade Center. Vi trodde båda att sidan blivit hackad och att bilderna var fejkade. Men när vi såg att nyheten fanns även på andra sajter insåg vi att det inte var verket av en kreativ hacker utan ren och skär sanning.

Detta är den andra bilden på Sanna och Robin. Tagen på exakt samma
ställe år 2000.

Jag ringde genast min och familjens gemensamma vän Håkan som då bodde i N.Y och hade kontor på Manhattan. Otroligt nog kom jag fram på hans mobil. Han var ok och vår kompis Rip som hade sin arbetsplats på ett kontor i det ena av WTC: s två torn var också ok. Rip var lyckligtvis sen denna fina septembermorgon med sin underbara blå himmel och stod utanför när det första planet kraschade in i tornet. En händelse som inte bara förändrade Manhattans skyline utan också förändrade hela vår värld.

Jag minns också hemresan till Halmstad. Hur jag kom in på en fullsatt Centralstation i Malmö och som trots alla människor var spöklikt tyst. Det enda som hördes var tv-sändningarna från ett par monitorer i taket. Allas blickar var riktade mot dessa som ideligen vevade bilderna av hur planen kraschade in i tornen och exploderade i ett inferno av eld.

Ingen förstod vad det var som hände eller varför? Är det ett nytt världskrig på gång? Allt man kunde ta in var bilderna på planen som kraschade in i tornen. Därefter kom fler rapporter om plan som kraschat in även på andra platser i USA. Jag kom med tåget till Halmstad och även där rådde en ovanlig tystnad och en tryckt stämning. Men passagerarna hade alla behov att att prata med varandra och så småningom började de flesta att prata med de som satt runtomkring. Tyst och lågmält samtalade vi i vagnen med varandra. Det vi hade var massvis med frågor och funderingar men inga svar.

Familjen samlad för en bild med WTC i bakgrunden.
Året är 1996 och bilden är tagen från Brooklyn

World Trade Center var för mig sinnebilden av New York och Manhattan. Jag och Anki var där första gången 1993. Dagen innan terrorister sprängde av en enorm bomb i källarplanet på en av tornen så var jag och Anki uppe på observation deck beläget på 107:e våningen i det södra tornet. Anki ville inte följa med upp eftersom hon inte gillar höjder. Jag insisterade med argumentet att vad skulle kunna hända? Dagen efter var mitt argument ganska ihåligt.

Händelserna den 11 september 2011 förändrade inte bara Manhattans skyline utan hela vår värld. Misstänksamheten mot människor har ökat. Framförallt mot människor som påminner om terroristerna som utförde dådet. Kontrollerna vid flygplatser är efter 9/11 omfattande. Vi har tvingats in i en värld där kontroller, rädsla och misstänksamhet har blivit en del av vår vardag. Jag som flugit in och ut ur USA innan och efter händelserna ser den enorma skillnaden i kontroller. Det är oerhört tragiskt att det blivit så nu när vi lever i en tid då våra möjligheter att resa i princip vart vi vill är nästintill obegränsade.

Idag går mina tankar till alla offer och anhöriga till de som miste sina liv i attackerna mot USA den 11 september 2011. Men också till alla offer och anhöriga som mist sina liv i kriget mot terrorismen. När ska vi se slutet på terrorism, krig och våld och få en värld där fred, frihet och kärlek är det som omfamnar och förenar oss? När?

Nellie sex år

Publicera inlägg

Dagen började med att vi väckte en sexåring som redan var
vaken. Som sig bör så låg hon och väntade på att mamma och
pappa skulle komma in i rummet med frukost och presenter.

Fast lite trött var man allt. Ett par gympaskor
fanns i paketet. Bra att ha på gymnastiklektionerna
man har nu när man går i nollan.


Hemkommen från skolan väntade fler presenter.



På kvällen bjöd vi på middag för släkten. Kvällens överraskning
var att Sanna och Nim kom hem och firade med oss. Moster Nellie
var väldigt glad över att få leka med kusinerna och Nim.





Mamma hade bakat en jättegod tryffeltårta med grädde och
färska blåbär. Att blåsa ut sex ljus var busenkelt. På kvällen
somnade en nöjd, glad och nybliven sexåring som ett litet ljus.

The soundtrack of my life!

Äntligen har jag hittat soundtracket till mitt liv. Jag ska försöka leva lite mer efter devisen WTF! Med det menar jag flera saker. Bland annat att:


1. Inte ta allt så förbannat seriöst hela tiden. (Hela världen vilar inte på mina axlar).

2. Sänka kraven på mig själv. (Man är ofta själv sin största kritiker).



3. Inte låta det perfekta bli ett hinder för det goda. (Studier har visat att det ofta kan ta 20 procent av tiden att utföra 80 procent av en arbetsuppgift. Resterande 80 % av tiden lägger man på att fila till de sista 20 procenten). Inte särskilt smart!



4. Fånga dagen och njuta av vardagens små lyckostunder. (Solen sken i förmiddags = Lycka!).

5. Tala om för människor jag har omkring mig hur betydelsefulla de är i mitt liv. (De är många!)

6. Leverera de komplimanger eller det beröm som jag oftast bara tänker.

7. Inte glömma att skratta varje dag. (Även åt mig själv).

8. Frikostigt dela med mig av mig själv. (Gillar uttrycket "Sharing is caring").

9. Sluta upp med att döma eller bedöma andra! (Svårare än man tror! Försök själv).

10. Varje dag, titta mig själv i spegeln när jag borstar tänderna och tänka. Fan, vad bra du är! Om nu inte alla IRL instämmer i det påståendet så WHAT THE FUCK!

The soundtrack of my life!

Vilket årtionde är ditt?

Ibland tänker jag på vilket årtionde jag skulle valt om jag fritt fick välja ett att leva i under 1900-talet. Att bara helt plötsligt få beama sig bakåt i tiden. Att få vara 20-25 år i valfritt årtionde och insupa kulturen och atmosfären.

Skulle man då valt 60-talet med såväl sexuell som musikalisk frigörelse. Eller möjligen 70-talet med discomusiken och discotekens inträde i våra liv med Studio 54 i New York som den stora trendsättaren. Eller kanske 50-talet som förde med sig efterkrigstidens ekonomiska boost, amerikanska bilar med enorma motorer och rockens inträde i våra liv. Nää faktiskt ingetdera.

Mitt årtionde är 1940-talet. Jag är helt hooked på denna tidsperiod och har kommit fram till att en av anledningarna är tv-serien Någonstans i Sverige. Jag var sju år när denna gick på tv och satt som klistrad framför tv:n. Tog in allt och föll pladask. Inte minst för Janne Carlssons rollfigur där han blev Loffe med hela svenska folket.

Det räcker att jag hör Ulla Billqvists Min soldat för att jag ska bli romantiskt-nostalgiskt-sentimental. Lite märkligt att välja en tidsepok som innebar gengasbilar och ransoneringskuponger före årtionden med rock, disco och lössläppt sex. Men sån är jag!

Vilket är ditt årtionde under 1900-talet?

Mitt namn är Johnny, Johnny %%LastName%%!

Haha!
Mitt Härliga flyt fortsätter! I onsdags en storvinst på hela 80 kronor på Joker. Idag ett glädjande mejl som förkunnar att jag är en av tre i slutomgången av en tävling där man kan vinna en Iphone 4. Detta helt utan att jag har anmält mig till deltagande i tävlingen. Jag var medveten om att mitt efternamnsbyte från Johansson (min mors släktnamn) till Mostacero (min fars släktnamn) skulle vålla mig vissa problem. Framförallt för att en naturlig följdfråga ofta är hur det stavas Men så j-a svårstavat är det väl ändå inte... Kolla in det sköna meddelande som jag fick här nedan.


Hej Johnny %%LastName%%!
   
Grattis, du är vår möjliga vinnare !

Vi glädjer oss att meddela att du är bland de utvalda inför
sista dragningen av en av följande produkter från Apple: iPhone  4 -
iMac - iPad 2

1. Mattias Granqvist
2. Johnny %%LastName%%  
3. Malin Åkesson"

Vi är sjukt stolta över våra barn!

Att vara förälder är som de flesta vet inte enbart en dans på rosor. Föräldraskapet innebär bland annat att man i vissa fall får försaka sig själv och sina egna intressen. Att man tvingas att göra många saker som man egentligen inte vill eller har lust till. I detta ingår bland annat att vara klassförälder, baka bullar till lotterier som ska finansiera klassresor, gå på föräldramöten och sitta i en för liten bänk och lyssna på en fröken som tycker att det är lite småjobbigt att hålla föräldramöte. Till råga på allt brukar de med en fantastisk precision pricka in dessa föräldramöten så att de ofta krockar med en fotbolls landskamp eller liknande sporthändelse. Vilket då gör att man blir ensam farsa med en massa morsor på mötet. Ja listan kan göras lång och allt är naturligtvis inte skolrelaterat. Allt detta är jag återigen på väg in i och trots att jag har facit i hand så ser jag fram emot det. Varför undrar då vän av ordning? Jo, därför att den retroaktiva belöningen att få se sina barn utvecklas till egna självständiga individer uppväger alla uppoffringar och mer därtill.

Jag och Anki är så sjukt stolta över våra uxna barn och över de självständiga individer som de blivit. Det är fantastiskt att se hur de, både positivt och negativt, tagit intryck av och till viss del blivit som oss själva. Därtill har de adderat ett otal positiva egenskaper som vi själva inte har eller haft förmågan att utveckla. Man brukar ju säga att barnbarnen är livets efterrätt vilket förvisso är sant. Men att få se sina barn forma sina egna liv och få ta del av detta är minst lika fantastiskt.

Modefotografering för Sannas webshop

som kommer att startas upp inom kort.

Vår dotter Sanna är duktig och framgångsrik i sitt yrke inom klädbranschen och startar inom

kort sitt första egna företag. Hon är oerhört driftig och kreativ, strukturerad och dessutom utrustad med ett gott hjärta och en stor dos empati för de svaga i samhället. Hon är dessutom mamma till vårt underbara lilla barnbarn Nim och omtänksam sambo till pojkvännen Jesper.

Vår son Robin modellar för

storsyster Sannas webshop.

Vår son Robin är en kille som även han är driftig och vet vad han vill. Pluggar företagsjuridik på Handelshögskolan i Jönköping och fick igår besked om att kandidatuppsatsen i skatterätt var väl godkänd. Jag fick förmånen att korrekturläsa den innan inskick och jag var imponerad. Inte för att jag kunde bedöma sakinnehållet men flytet i

språket och stringensen var klockren. Knappt en enda korrigering från min sida i hela uppsatsen. Vem kunde tro det när han på mellanstadiet kämpade med att få till en uppsats om Bävern. Med en storasyster som trackade honom över att uppsatsen bestod av en bild på en bäver med texten "Bävern är ett listigt djur". Dessutom är han en fantastisk kompis med många vänner och som ställer upp för den eller de som behöver hjälp och sambo med vår fina svärdotter Alexandra.

Vår dotter Nellie besöker sitt "gamla" dagis och får

en kram av ett av barnen som redan saknar henne.

Samtidigt har vi Nellie som är en bestämd dam med en enorm egen vilja. Igår var jag med henne på hennes dagis för att bjuda barnen på glass och samtidigt tacka personalen för de åren de haft henne med en liten present. Fantastiskt att få se de minsta barnen komma springande och krama om Nellie. Personalen säger att de kommer att sakna henne väldigt mycket och att Nellie har hjälpt dem med att ta hand om de mindre barnen Barn som ser Nellie som en slags förebild och tar intryck av vad hon säger och gör.

Ja, jag kan inget annat än säga att jag och Anki är sjukt stolta föräldrar som hoppas att vi kommer att få följa våra barn i väldigt många år framöver. Vi älskar alla tre otroligt mycket och vi njuter verkligen av att få vara deras föräldrar.

Nellies sista dag på "dagis"

Jodå,jag är medveten om att det numera heter förskola och inte dagis. Men det bryr vi föräldrar oss inte särskilt mycket om för vi kallar det ändå för dagis. Idag var det Nellies sista dag på Västanvindens förskola. Det känns, av flera anledningar, en aning vemodigt. Dels för att Nellie trivts där men också för att hon kommer sakna de små barnen. De små barnen kommer dessutom att sakna henne, för de ser upp till henne och hon är väldigt hjälpsam och mån om de mindre barnen. En annan anledning till att känna vemod är att tiden går så fruktansvärt fort. Det är nästan fem år sedan jag under en veckas tid skolade in Nellie och man frågar sig vart åren däremellan har tagit vägen?

Nellies bästa dagiskompis Andrea började på exakt samma dag och nu visade det sig att de också slutar på samma dag. Så idag åkte vi till dagis en timme tidigare än normalt. Detta för att Nellie skulle få äta frukost med sina kompisar och jag skulle få en chans att ta lite bilder för att dokumentera denna händelse.

Nu blir det först ett långt härligt sommarlov och sen börjar den långa färden genom skolsystemet för vår lilla älskade Nellie. Vi hoppas att hon ska trivas på den färden och vi ska göra allt vi kan för att hjälpa henne på den vägen. Precis som vi gjort för våra två andra barn. Så njut nu av sommarlovet Nellanpellan så tar vi nya tag den 15 augusti.

Det där sköna flowet.

Visst är det skönt när saker och ting går bra. Att få känna den härliga känslan av att allt flyter på och bitarna bara trillar på plats som av sig självt. Ofta håller denna känsla inte i sig någon längre stund, så det gäller att njuta av det så länge det varar.

I lördags kom min dotter Nellie in i ett sånt härligt flow när hon dansade framför spegeln med sin gudfar Håkan. Tyvärr gjorde känslan av flow henne en aning övermodig,vilket är lätt hänt. Detta resulterade i att hon gick över sin kapacitet och försökte utföra lite för avancerade rörelser. Resultatet blev dock en snopen unge, en kul video och ett gott skratt åt oss som såg det live. För att inte få några Prussiluskor efter mig så kan jag säga att hon inte slog sig det minsta.

Ta en titt på den här videon

Gatuartister

Jag tycker att det är avkopplande att ta en runda på stan. Flanera runt lite. Morsa på och prata med folk jag känner. Kolla in vad som finns i stans butiker inte minst i de klädbutiker som jag gillar. Här hemma i Halmstad har vi under hösten och vintern haft problem med tiggare. Inte vilka tiggare som helst utan en organiserad liga med manliga tiggare som enligt media i princip varit livegna. Detta var inget som direkt lyfte gatubilden. Tvärtom så blev många illa berördakigt att se speciellt för att man inte vet vad man ska göra för att hjälpa dem. Efter att lokalpressen uppmärksammat detta samtidigt som polisen punktmarkerade dem så drog dem vidare till andra orter i Sverige eller något annat europeiskt land. Med detta så var ju deras situation inte löst men lokalt var problemet bortsopat och därmed kunde polisen fokusera på annat. Case closed!

Något som jag däremot uppskattar i gatubilden är gatuartisten. Tyvärr ser vi inte så många i Halmstad. I många år hade vi en amerikan som kom hit varje sommar och spelade fiol på storgatan. Det roliga var att han INTE kunde spela fiol. Men jag får nog ge han lite cred för en viss utveckling genomgick han trots allt. Första åren lät det väldigt illa. På slutet lät det bara illa.

I övrigt är det bara ett gäng sydamerikanska indianer som brukar spela sin folkmusik. De är föralldel duktiga men man ser liknande grupper på väldigt många ställen runt om i vårt land.Det man vill se är ju gatuartister som förvånar en. Genom att de gör oväntade saker eller för att de är duktiga på det som de gör. När jag hälsade på min dotter och hennes familj i Kristianstad förra helgen träffade jag på en gatuartist som tog mig med storm. Han var väldigt begåvad och kombinerade flera saker som tillsammans blir ett.
lysande koncept. Musikalisk talang. Låtar som folk känner igen. Samt ett uppseendeväckande framförande. Det var väldigt länge sen jag såg en gammal hederlig enmansorkester.

Så låt mig här för er presentera enmansorkestern Anders Flanders. Har vi tur så lyckades jag övertala honom att besöka Halmstad när Tall Ship Race går av stapeln i början av augusti.

Tyvärr funkar det inte att lägga upp videon i bloggen så ni får klicka på länken här istället: Anders Flanders - Enmansorkestern

Åtta dagars diet är nu avklarad

Efter åtta dagars diet så har jag nu en helt normal ätardag. Det har varit tufft men samtidigt också en nyttig resa. Inte minst så har jag fått ett kvitto på att jag kan motivera mig själv till att fullfölja det jag föresatt mig enligt den ursprungliga planen.

Det är inte helt lätt att under större delen av den vakna tiden gå omkring och känna sig hungrig. Att dessutom sitta vid matbordet och titta på när andra äter mat som man själv tycker mycket om är mentalt påfrestande. Något som förvånar mig är att jag som i vanliga fall blir irriterad när blodsockret sjunker, nästan varit på bättre humör än vanligt. Min slutsats är att det måste vara att blodsockret legat på en jämn nivå även om det varit en nivå som är lägre än vad det ska. Inga direkta toppar eller dalar.

Igår, den åttonde dagen på 1000 kcal (mestadels i form av protein) hade jag hela dagen en liten jävel som satt på axeln och sa: -Nu är det ju ändå sista dagen så då kan du ta en macka! Ät en pannkaka, de ser ju så goda ut och den ligger ju framför dig. En liten bit godis har ju ingen betydelse i det stora hela! Hela dagen bråkade jag med den lilla jäveln... Men jag gav mig fan på att han inte skulle få förstöra den målbild som jag hela tiden sett framför mig och som innebär att jag sett mig själv sitta i soffan på fredag morgon tillsammans med Anki. Slötitta på Tv4 Nyhetsmorgon njuta av en bagel från konditori Haga. Jag vann den kampen!!! Det blev som jag föreställt mig och det kändes helt fantastiskt. En bonus är att jag åtminstone för ett tag framöver kommer att uppskatta mat och att inte behöva gå hungrig på ett sätt som jag tidigare inte gjort.

Nu ska jag ut på stan med Anki och Nellie och äta lunch. Kanske en sallad på mitt favorithak BarMezzo. Jag är inte ens hungrig men gud vad jag ska njuta av måltiden.

På lördag börjar en ny fas i dieten men den kommer inte innebära hunger. Denna fas innebär att jag äter så att det blir minus på kalorisidan och att jag håller samma eller högre träningsintensitet som vanligt. Det kommer antagligen att kännas hur enkelt som helst.

Åtta dagars diet har inneburit ett tapp på 4-5 kilo i vikt där det mesta av viktnedgången är fett som försvunnit från kroppen. Nu gäller det att se till så att det inte återvänder och tar med sig nya kompisar och ja, det finns fortfarande att ta av...

Sjätte dagen av diet

Då var snart den sjätte dagen av diet avklarad. Jag skulle ljuga om jag påstod att det blir lättare för varje dag. För det är det inte. Men det går ändå ganska hyfsat. Skillnaden är att jag nu bara har två dagar kvar av mina beräknade åtta. På fredag ska jag äta en normal frukost, lunch och middag. Det ska bli ljuvligt.

Många frågar vad meningen är med denna späkning vilket naturligtvis är en berättigad fråga. 2005 satte jag upp målet att jag ska vara mer vältränad än någonsin när jag fyller femtio. I januari samma år flyttade vi in till centrala Halmstad och jag löste då medlemskap på Nautilus (numera Actic).

För två år sedan lade jag om mina kostvanor och åt så gott som alltid en strikt frukost bestående av specialgröt, ett kokt ägg, ett halvt glas färskpressad apelsinjuice och en shot Mivitotal Flex, som är en multivitamin. När det gäller lunch och middag har jag försökt att börja äta innan man blir hungrig och jag har lärt mig att sluta äta INNAN jag känner mättnad. Just att äta för fort och för mycket är nog , undantaget att äta helt fel mat, den kanske största boven i dramat vad gäller onödig viktökning.

När det gäller maten jag vanligtvis äter så kan man säga att den är allsidig. Jag älskar husmanskost. Men även thai och har på senare tid blivit ett stort fan av sushi. Eftersom jag tränar fyra-sex pass i veckan så gör jag av med en hel del energi. Trots det så är det oerhört svårt att bli av med det fett som hos oss män gärna sätter sig kring magen. Enda sättet att få bort detta fett är att deffa, dvs gå på någon form av strikt diet, samtidigt som man bibehåller den träningsintensitet man vanligtvis har. Man kan med fördel lägga till en timmes powerwalk en till två gånger per dag.

Jag har aldrig provat detta tidigare och just nyfikenheten var en bidragande orsak till att jag nu testar. Om ni undrar vad jag får ut av detta ska jag kort lista tre saker som jag har eller hoppas få ut av min diet.

1. Mindre kroppsfett.
2. Jag kommer hädanefter på ett helt annat sätt uppskatta god mat och att få äta mig mätt.
3. Det är ett utmärkt sätt att träna sin motivation och vilja. Det är mentalt jobbigt att gå hungrig.

Naturligtvis kan man ju inte börja vråläta efter en sådan här kur utan denna deff får mer anses som en kickstart. Fortättningsvis kommer jag att tänka ännu mer på vad jag äter och dra ner på kaloriintaget för att bibehålla eventuellt uppnått resultat. Vi får se hur det går...

Tiden flyger iväg

Den första september fyller Nellie sex år. Då ska hon börja i nollan på Slottsjordsskolan. Det känns verkligen som att det var alldeles nyss som jag skolade in henne på dagis.

Idag har jag varit och träffat Nellies förskolefröken Eva. Den 15 augusti skickar vi in Nellie i skolsystemet på allvar och planerar att efter grundskola, gymnasie och högskola/universitet plocka ut henne någon gång kring år 2026 . Under förutsättning att hon trivs och tycker att det är roligt.

Jag kommer ihåg när jag var 14-15 år och tänkte på hur avlägset år 2000 kändes. Nu sitter man med facit i hand och vet att tiden bara rusar iväg. Jag har nu insett att det inte är läge att skjuta upp saker man vill göra eller förverkliga till någon diffus framtid utan göra det här och nu. Jag har därför en drömlista som jag börjat pricka av. Carpe diem!

En härlig sommardag i Kristianstad

I morse tog jag, Anki och Nellie bilen till Kristianstad. Vi mötte upp Sannas svärföräldrar på stan för att ta över Nim. Vi gick in i butiken som Sanna jobbar i för att säga hej. Ett besök som inte var gratis. Först köpte jag två Skitsnygga Calvin Klein kallingar för en femhundring. Men det slutade naturligtvis inte med det för då började Sanna plocka fram lite kläder som hon tyckte jag skulle ha. Det slutade med att jag gick därifrån med en skinnjacka, ett par Replay jeans och en Filippa K T-shirt och femochetthalvttusen mindre på lönekontot.

Men vafan man lever bara en gång och tIds nog sitter man (i bästa fall) på hemmet och vet kanske inte ens vem man är.

Träffade på torget i Kristianstad en helskön gatumusikant som heter Anders. Jag filmade ett par låtar med honom som jag ska lägga upp kommande dagar. Vi snackade lite om Halmstad och kom fram till att han borde komma dit och liva upp gatulivet. Kanske under Tall Ship Race i sommar.

Dag två av mathallucinationer

Nu har jag snart gjort dag två på min diet. Jag är fortfarande hungrig och tänker därmed mer än vanligt på mat. Har precis kört ett pass Functional Toning med Irené Kronqvist som instruktör. Första gången för mej med nya passet. Fem plus i betyg får det för det var jävligt jobbigt. Fem plus även till Irené för att hon är en bra och peppande instruktör. Att hon är snygg kan hon ju inte rå för så det blir inget avdrag för det.

Jag tror minsann att kroppen börjat fatta att magen inte står för mer bränsle utan nu får det börja knapras på fettdepåerna. Får hoppas att det inte tar för mycket av ansiktes och rumpfettet. Detta är nog ungefär som Ramadan för en muslim med den skillnaden att jag inte äter ens efter skymningen. Däremot tänker jag på mat både före efter och under mörkrets inbrott.

Ganska bra sätt för att få tillbaka sin uppskattning av mat. Även en slät bulle från Östras höjer min puls. Släta bullar från Östras är även Fredrik Ljungbergs favorit enligt säker källa...

Nya tag

Bloggen har legat i träda i ett par månader nu. Jag har under denna tid fått en hel del påstötningar om att det är dags att uppdatera. Även om jag mest skriver för att jag tycker att det är kul så känns det ju bra att det också finns läsare som uppskattar det jag skriver.

Min dotter Sanna kritiserar mig för att jag skriver alldeles för långa inlägg. Jag ska ta till mig hennes synpunkter och åtminstone ibland nöja mig med korta inlägg. Någon dagens outfit eller sneakpeak kommer det nog inte bli. Men man ska aldrig säga aldrig. Nu kör vi!

Västsvenska MC-mässan i Halmstad

Under helgen finns IOGT-NTO, den organisation som jag är medlem i men också jobbar för, tillsammans med vårt Miljonlotteri, representerade med en monter på Västsvenska MC-mässan i Halmstad. En mässa som går av stapeln i Halmstad Arena 11-13 mars. Är man intresserad av motorcyklar så gör gärna ett besök på mässan. Vädret inbjuder ju så att säga till inomhusaktiviteter.

Vi finns med där för att marknadsföra Miljonlotteriet och informera om vad IOGT-NTO som organisation står för, vad vi sysslar med lokalt men också för att värva nya medlemmar. Är du som jag nykterist eller kan tänka dig att bli det så gå in och ansök om medlemskap i denna länk. Ju fler medlemmar vi är desto mer kan vi påverka.

Jag var själv i vår monter under 2,5 timme igår och pratade med mässbesökare om IOGT-NTO. Som bonus fick jag kontakt med en annan utställare. En man som stod i Biltemas monter och är engagerad inom motorsport i Helsingborg framförallt på ungdomssidan. Han tycker att vi som nykterhetsorganisation och de som motorsportorganisation borde samverka.

När jag frågade varför han tycker att vi bör samverka svarade han att engagerade ungdomar inom motorsport lägger all tid och kraft på att träna och tävla samt sköta skolan. Mycket av föräldrarnas ekonomi går till att köpa in tävlingsbilar och annan utrustning vilket enligt honom landar på runt 100.000 kronor/år. Som förälder menar han att man är chaufför, mekaniker, manager, coach och säkert mycket mer. Detta sammanlagt gör att de i princip är en nykterhetsorganisation och förklarar det med att det helt enkelt inte finns utrymme för att dricka alkohol. Träning, tävlingar och alla resor som görs i egen bil samt att det är en dyr sport att utöva gör att alkoholen ofta väljs bort. Helt enkelt prioritera det som är viktigt i livet före något som man lika gärna kan klara sig utan.

Efter att ha lyssnat på hans resonemang så inser jag att ibland är de bästa "ambassadörerna" för nykterhet inte ens medlemmar i en nykterhetsorganisation. Vår utmaning blir att ge dessa "ambassadörer" insikt om vilket mervärde det kan ge för dem själva och för oss om de väljer att ta klivet in i vår organisation.

För mycket jobb

Sedan nyår har jag jobbat mer än jag gjort på år och dar. Mest tid har jag lagt på extraordinära arbetsinsatser som bara måste göras. Förutom att jobba och vara med familjen så har jag prioriterat träning. Det som blivit lidande är mitt engagemang för bloggen. Jag tycker att det är fantastiskt kul att blogga och jag ser det som avkoppling inte ett tvång. Däremot blir det en belastning när man vill men tvingas prioritera annat. Från och med måndag kommer arbetstempot att bli mer nomalt och då ska jag se till att blogga lite mer frekvent. Tills dess så får ni ha en god och glad helg.

Rydö skola på 70-talet.

Att växa upp i Rydöbruk under 1970-talet var en upplevelse utöver det vanliga. Inte för att jag vet hur det var på andra orter men jag har svårt att tänka mig att det var som i Rydö. Likt alla andra ungar från Rydöbruk och Mjälahult med omnejd tillbringade jag mina sex första skolår i Rydö Skola. Vi var väl ett femtiotal elever som trängdes i den lilla skolbyggnaden med en tillhörande extern gymnastiksal som också fick tjänstgöra som matsal. Rasterna tillbringade man endera på fotbollsplanen på skolgården eller på tjejtoaletten. På fotbollsplanen spelade man fotboll, på skolgården lekte man krig och fred eller slogs och på tjejtoaletten satt många av tjejerna och en del av killarna och rökte. Men bara cigaretter för det var ju trots allt en låg och mellanstadieskola.

En väldigt populär kille på skolan var Ingmar. Inte för att han på något sätt var en hunk eller hade de senaste kläderna. Ingmar hade mer eller mindre alltid samma outfit. Myggjagare så spetsiga att man kunde trä dem igenom ett nålsöga, blå utsvängda gabardinbyxor och mc-jacka från Petroff. Mc-jackan var förvisso riktigt het men gabbisarna och myggjagarna var väl inte direkt något man slängde lystna blickar efter. Nää Ingmar var poppis bland tjejerna för att han alltid hade cigaretter. Röda Prince och alltid en åtråvärd och statustyngd 20-pack som han frikostigt delade med sig av. Alla andra som rökte fick nöja sig med att införskaffa det lilla traditionella 10-packet som alla tjuvrökare använde sig av. Det unika med Ingmar var att han faktiskt hade tillåtelse hemifrån att röka. På den tiden fick en del ungar med sig en handskriven lapp hemifrån där det stod att NN har tillåtelse hemifrån att röka och som undertecknades av målsman. En eller annan var säkert en mer eller mindre välgjord förfalskning men så var med största sannolikhet inte fallet med Ingmars rökintyg.

Han började röka väldigt tidigt och var antagligen den som införde rökningen på skolan. Låter märkligt men det var säkert 15-20 elever i varierande åldrar som rökte på skolan trots att de äldsta eleverna bara var nyss fyllda 13 år. En del killar som idrottade rökte bara ibland men de snusade å andra sidan regelbundet. Allt medan lärarna satt inne på lärarrummet och drack kaffe och åt princesstårta. De såg och om inte annat så kände de på lukten vad eleverna pysslade med på rasterna med de agerade sällan eller aldrig.

Ingmar var en kille som alltid låg ett eller två steg före alla oss andra killar. När vi någonstans i sjuårsåldern fick vår första lite större tvåhjuliga cykel fick han sin första moped. När vi bytte upp oss några tum i cykelstorlek då körde han en Honda 125:a.

En försommardag när jag gick i fjärde klass var vi på vår gymnastiklektion ute på fotbollsplanen och spelade brännboll. Plötsligt hör vi tystnaden brytas av att en tung motorcykel accelererar på vägen bredvid fotbollsplanen. Några sekunder senare fläskar Ingmar i sina blå gabbisar, en skjorta uppknäppt till naveln och en förmodar jag otänd cigg i mungipan förbi på en Honda 750. I en hastighet på över 100 km/h. UTAN HJÄLM! Då tänker ju vän av ordning att nu tar väl lärarna tag i det här. Ringer polisen, socialen eller lokaltidningen. Men nej inget hände. Läraren noterade bara att jaha det var Ingmar och han är ju inte i skolan idag för idag är det ju torsdag.

Ingmar var nämligen aldrig i skolan på torsdagar och när vi frågade varför fick vi alltid samma svar. "På torsdagar då knullar vi och äter ärtsoppa"!. Vi fick aldrig några detaljer så det konsekventa och informationsmässigt knapphändiga svaret satte ju minst sagt fart på vår fantasi. Inte minst eftersom han alltid besvarade frågan i plural. På torsdagar knullar VI och äter ärtsoppa. Vilka var VI? Han och hans syskon? Hela familjen? Kanske hela släkten eller hela kvarteret? Vi fick aldrig svaret på vem VI var. Även om vi hyste tvivel på riktigheten i hans påstående så kände vi att om man har en egen moppe vid sju års ålder, röker i årskurs tre. kör lätt mc i åk 4, tung mc i åk 5 och kommer till skolan i en Volvo 142 kombi när man går i sexan. Ja då är det kanske inte helt osannolikt att man faktiskt knullar och äter ärtsoppa varje torsdag.

Ingmar började så småningom precis som alla oss andra Rydöungar på Örnaskolans högstadium i Hyltebruk. Då precis som nu var det kommunens enda högstadieskola. Skillnaden mellan oss andra elever och Ingmar var att han bara gick en enda dag på högstadiet. Förmodligen kände han att det där med skola det är överskattat och inget för mig.

En enda gång har jag sprungit på Ingmar sen våra år i Rydö Skola. Det var för tiotalet år sen i en videobutik i Halmstad. Jag ångrar fortfarande att jag inte frågade hur det egentligen var med hans skolfria torsdagar.

Vi ses i Nangijala mormor

Igår klockan 12.30 miste Anki sin mamma, jag min svärmor och Nellie sin älskade mormor. Trots att mormor Birgitta inte pratade eller hade förmågan att visa speciellt mycket känslor så hade Nellie en fin relation med sin mormor.

Vår son Robin säger att det förmodligen berodde på att mamma Anki alltid visade hur mycket hon tyckte om sin mamma genom att krama henne och visa sin kärlek till henne. Anki var alltid mån om att Birgitta skulle ha fina kläder på sig, få bära smink och vara fin i håret. Att hon skulle få vara precis som hon var innan sjukdomen slog till.

Det är jobbigt att mista sina föräldrar eller far/morföräldrar. Det är mycket känslor som kommer upp till ytan när någon kär person lämnar oss. Alla fina minnen man tänker tillbaka på och kanske också svårigheter man upplevt men som man tillsammans tagit sig igenom. Det är en stor tomhet som uppstår och som det tar tid att komma över. Som väl var så fick Birgitta somna in omgiven av sina tre barn och sin nuvarande man Janne.

Igår kväll när jag och Nellie gick ut för att kasta soporna så tittade Nellie upp mot stjärnorna på himlen och vinkade på sin mormor....

Barndomstrakterna

Idag har jag Anki och Nellie varit och hälsat på i våra gamla hemtrakter. Det första stoppet var hos Ankis mamma och min svärmor Birgitta. Hon bor på ett äldreboende för dementa eftersom hon drabbats av en otäck sjukdom som går under namnet pannlobsdemens. Nu har hon dessutom fått lunginflammation och är ganska medtagen. Svärmor sov under större delen av vårt besök.

Det är hemskt att vara med när människor man känner och tycker mycket om börjar förändras och långsamt försvinner iväg. Det är en process som man i början inte förstår utan man blir undrande över att personen man känner sakta ändrar personlighet. En förändring som nog oftast blir till det sämre. I början förstod vi inte eller ville inte förstå vad som hände. Men när sjukdomen tog tag i henne rejält så insåg vi alla i hennes omgivning att det var en sjukdom och då fanns inget annat alternativ än att hon flyttade in på ett äldreboende. Hon som alltid varit en godhjärtad och glad människa som stöttat och hjälpt andra har nu ingen personlighet kvar och svarar i bästa fall ja eller nej om man ställer en fråga. Ofta vet man inte om ja verkligen betyder ja eller nej betyder nej. Trots denna svåra sjukdom så tycker Nellie ändå otroligt mycket om sin mormor och pratar ofta om henne. Tycker om att krama henne och längtar efter att fä besöka henne.

På äldreboendet bor också en tant som heter Anna. Anna sitter alltid i sin rullstol och tittar på TV i dagrummet. När hon får se oss och framförallt Nellie skiner hon upp som en sol. Hon vill alltid krama om Nellie vilket Nellie alltid låter henne göra. Idag fick även Anki en kram och jag fick en kram och en rejäl puss på kinden som en extra bonus. Vi tycker alla mycket om Anna trots att vi inte känner henne. Anna har svårt att prata och när hon säger något så är det ofta att det är jobbigt eller besvärligt. Varför tycker vi ändå så mycket om henne. Jo därför att hon alltid blir så glad när vi kommer. Hon skiner upp som en sol och man ser glädjen i hennes ansikte. Det hon gör är alltså att hon bekräftar oss. Jag ser er och när jag ser er så blir jag glad. När vi ser hennes glädje så blir vi också glada. Anna fungerar som en slags glädjebuffert som gör att vi och framförallt Anki kan tanka upp sig på glädje innan hon måste möta det jobbiga med att se sin mamma sjuk. Låt Anna få finnas kvar ett bra tag till.

Allt är ju inte jobbigt på ett äldreboende utan det finns en och annan ljusglimt. Min älskade mormor bodde där några år innan hon gick bort påskafton år 2000. En gång när jag besökte min mormor så träffade jag en gammal tant från Rydöbruk som hette Ellen Nylander. Henne lärde jag känna när jag var väldigt liten och jag kommer ihåg att hon alltid var en snäll och omtänksam tant. Ellen bjöd ofta på kakor och godis vilket naturligtvis uppskattades av mig och de andra ungarna i kvarteret. Ellen var sömmerska till yrket och hon sydde faktiskt in min första kavaj som jag fick när jag var 15 år. Jag sprang på Ellen i en korridor mellan äldreboendets avdelningar och blev jätteglad när jag fick se henne. ”Hej Ellen, sa jag och kramade om henne. Känner du igen mig frågade jag med ett leende på läpparna? Klart jag gör svarade hon och jag hann bli smått imponerad över att hon trots sin höga ålder och att det var många år sen vi träffades faktiskt kom ihåg mig. Men jag kom ner på jorden igen då hon kontrade med motfrågan. ”Bor du också här? Jag skrattade för mig själv och svarade Nej Ellen, inte än, inte än…

Besöket avslutades med lunch hos Ankis syrras familj. De bor i en lägenhet vårt ”gamla” hus i Rydöbruk. Saknar ibland Rydöbruk, vår lägenhet i huset och framförallt miljön. Man blir verkligen präglad av sin hemort och Rydöbruk var ett bra ställe att växa upp i. Det finns mycket att berätta om uppväxten men det får bli en annan gång…

Våren är på gång!

Jag vet att jag är tidigt ute men det känns faktiskt som att våren är i antågande. Det kommer troligtvis att bli ett och annat bakslag på vägen men bara att se snön försvinna och solen lysa är nog för att göra mig glad efter denna långa vinter.Jag uppskattar verkligen att leva i ett land som har årstider även om man i slutet av varje årstid kan vara väldigt less och längta till ett varmare, inte så regnigt eller ljusare eller soligare land. Men då när uppgivenheten är som störst då vänder det och vi går in i en ny årstid. Härligt!

Snart får man uppleva solens värme, en glass sittande på kanten av fontänen på Stora torg samtidigt som man tittar på Nellie och andra stojande ungar som jagar duvor. Samtidigt som man funderar lite på var alla glada, trevliga, vårklädda människor hållit hus hela vintern.

Att möta våren är lite som att födas på nytt! Kanske är den första riktiga vårdagen vårt egentliga nyår. Är det då vi ska avge våra nyårslöften och börja våra "nya" liv?

Att få spö av en sexåring

Efter en lugn skön och avkopplande helg såg jag fram emot att söndagskvällen skulle fortsätta i samma anda. Då kommer Nellie och föreslår att vi ska lägga pussel. Lite motvilligt svarade jag JA, något jag i eftertänksamhetens kranka blekhet nu ångrar.

Vi har nog lagt det där pusslet minst femtio gånger så det är inte riktigt någon utmaning längre. Men i sista stund ändrade hon sig och föreslog att vi skulle ta ett Disney memory istället. Okej sa jag mitt dumma nöt! Förstår ni hur det känns att få fett mycket spö av någon som är femochetthalvt år?

Till mitt försvar måste jag säga att jag har väldigt svårt att skilja på Bell, Törnrosa, Askungen och alla de andra figurerna på korten. I och för sig tror jag Nellie inledde med ett litet fusk då hon på första vändningen lyckades få ett par. Men därefter ökade hon bara på ledningen. I slutet när jag lite smått irriterad suckade vid varje par hon vände upp så tittade hon lite medlidsamt på mig och sa: "Det är hjärnan pappa, det är hjärnan". Gissa vems hög som är vems på bilden? Funderar på att ta med Nellie på morgondagens thaiboxningsträning så ska vi minsann se vem som vinner...

Att glädja en medmänniska

Det behövs inte några större ansträngningar för att glädja en medmänniska. Ibland räcker det med ett leende för att man ska bli glad. Leende smittar som bekant på precis samma sätt som man kan bli smittad av negativa människors dåliga energier.

Imorse gick jag en promenad tillsammans med Nellie för att lämna henne på förskolan. På vägen hem gick jag in på konditori Regnbågen för att köpa en smörgås. Något jag vanligtvis inte äter till frukost på vardagar. När jag kollat in alla baguetter med röror och annat gojs kände jag att det inte var det jag var sugen på. Däremot hade de en bagel med fullkorn och fröer på som såg supergod ut så den fick det bli. Åtta kronor blir det sa kassörskan och log. Jag tittade i plånboken och där var det tomt. Men jag har ju rikskuponger så då löser det sig tänkte jag. Vi tar tyvärr inte rikskuponger säger tjejen bakom disken. Nej vad pinsamt sa jag för då måste jag betala med mitt bankkort. Tjejen i kassan lägger huvudet på sned ler stort och så säger hon med mjuk röst. Du! Den bjuder jag på. Varsågod!

Jag blev jätteglad och det handlar inte om pengar för åtta kronor är för de flesta precis ingenting. Det är gesten och hur man gör det som räknas. Jag behövde dessutom det extra mycket imorse eftersom jag haft tunga saker att ta i på jobbet de senaste dagarna. Jag tackade henne så jättemycket och sa attjag kan komma in en annan dag och betala. Det behövs inte sa hon och log ännu en gång. Jag kände hur en skön känsla gjorde mig varm inombords när jag traskade hem för att äta det goda bröd jag fick.

Det handlar alltså inte om vem som gör det. Inte om summor eller belopp. Inte om anledning till varför man gör det.Det har ingen betydelse om man känner människan eller inte. Det enda som betyder något är att man gör det. Att man glädjer någon annan som kanske inte förväntar sig det.

En gång fick min fru Anki en komplimang på stan som gjorde henne lika glad som jag blev idag. En man sa följande till henne: -Du var minsann den vackraste kvinnan jag sett på länge och jag ser minsann många varje dag! Hon tackade artigt för komplimangen och gick till parkeringen där jag satt i bilen och väntade. Hon bar med sig ett leende på sina läppar och berättade lyckligt om kommentaren hon fått. Att det var en s.k A-lagare utanför systembolaget som levererade kommentaren har ingen betydelse. Det är hur man gör det som betyder något.

Thaiboxning

Måste säga att det är fruktansvärt kul med thaiboxning. Eftersom jag tränat väldigt mycket och målmedvetet sedan 2005 så har jag en bra kondition öch en god fysik. Men man känner definitivt av att man inte är 25 år när det kommer till smidigheten. I vissa leder är jag otroligt rörlig men i andra raka motsatsen. Ungefär som en kylskåpsdörr som går lätt att öppna och stänga men är helt omöjlig att öppna på andra ledden.

När man kör thaiboxning så får kroppen känna på träningsvärk på helt andra ställen än man är van vid. Eftersom man kör barfota så blir man varse hur många små muskler som jobbar i foten och som inte blir aktiverade när man har skor på sig. Dessutom kör man mycket på tå vilket gör att även vaderna får sig en rejäl genomkörare. Inte för att jag vet hur det gick till men idag sträckte eller vred jag till vänster stortå. Ont som f-n gör det och den har antagit en fin blåbärsblå ton precis runt stortåns yttersta led. Det är jättespännade träning för man får som bonus en ny krämpa efter varje träning. Förra måndagen ont i vänster höftben efter träningskompis Peters idoga sparkande på den. I lördags kom jag hem med två krämpor ett rejält skavsår längst upp där skinkskåran tar vid i ryggslutet. Märkte det i duschen då det sved som om jag blev stucken av en geting. Tänkte vafan vid den här årstiden... En titt i spegeln förklarade svedan som alltså var resultatet av 100 sit-ups med raka ben och utan matta. Dessutom ett gött blåmärke på vänster underarm efter att ha tagit emot sparkar från en böst som är 15 cm längre än mig och vindögd. Det sistnämnda gör att jag inte kan titta honom i ögonen utan att bli yr... Honom vill man ju inte sparra mot för en titt i ögonen sen får man väl en höger så att man åker rätt in i nästa vecka.

Man kan fundera på varför någon betalar en rejäl slant för att få ont lite överallt och träna på såna sköna tider som 20.45 - 22.00 på måndagar och 16.00 - 17.30 på lördagar. Svaret är för att det är en utmaning och dessutom jävligt kul! En bonus är att man inser att riktigt äcklig svettlukt är något man vänjer sig vid precis som man vänjer sig vid den superhöga luftfuktigheten i träningslokalen.

Som jag sa till träningskompis Peter. -Vi utbyter mer kroppsvätska med varandra under en vecka än vad vi gör med våra respektive.

Mat, motion och vitaminer

Jag tränar 6-8 pass i veckan. Som det ser ut nu så blir det 2 pass thaiboxning, 2 pass powerspinnning, 1 pass core (mage bålstabilitet), 2 pass spinnning och ett pass functional toning.
Alla veckor ser inte likadana ut då jag jobbar en del kvällar och helger. Men på mitt gym Actic simhallsbadet i Halmstad finns det möjlighet att vissa dagar köra ett lunchpass spinning. Suveränt om man ska jobba på kvällen.

Ett problem är att jag äter färre kalorier än vad min kropp behöver för att kunna tillgodogöra sig träningen. Jag äter en bra frukost, lunch och middag eller annan form av kvällsmat. Det som är mitt problem är att äta de två mellanmål som man skulle behöva. Trots att jag bara äter mig lagom mätt vid de tre huvudmålen så har jag ändå väldigt svårt att bli hungrig och känna sug efter mat sådär mittemellan huvudmålen. Jag har försökt med att lära eller tvinga mig att äta mellanmål men det går bara inte. Jo, om det är fråga om kaffe och ett wienerbröd eller en semla skulle det nog slinka ner utan problem. Men det är inte vad jag vill äta och jag tror inte att det skulle påverka tränandet i positiv bemärkelse.

Enligt min kostrådgivare (P-O) så skulle det göra mycket om jag kunde klämma i mig en portion proteinpulver som mellanmål. Jag har nu testat det en tid och det funkar alldeles utmärkt. Jag var inte särskilt optimistisk till att prova igen eftersom jag i början av 90-talet testade proteinpulver som rent ut sagt smakade för jävligt. Riktigt äckligt och svårblandat var det. Även om man pimpade upp smaken genom att blanda pulvret med mjölk så var det näst intill olidligt att få i sig det utan att det ville komma upp igen.

Jag blev för ett tag sen rekommenderad att testa Fightlines Protein 100 som också finns i enportions flaskor. Kan vara värt att köpa en eller två sådana enportionare bara för att få den extremt smidiga lilla plastflaskan. Lätt att ha med sig och kallt vatten att blanda med finns det ju oftast tillgång till oavsett var man är. Proteinpulvret består i princip av rent vassleprotein med bara några få procent kolhydrater och funkar alldeles utmärkt. Smaken är god, pulvret lättlösligt även blandat med vatten och det är framförallt drygt. En förpackning på 1,8 kg kostar 499:- (riktpris). Det blir 60 portioner/förpackning. Alltså för drygt 8:-/port får jag i mig det mellanmål som jag behöver men har svårt att äta. Snabbt smidigt och effektivt. Proteinpulvret kan köpas hos träningsproffsen i Halmstad eller på nätet via gymgrossisten.com som tar 449:- för en 1,8 kg burk. Gainomax som många tar innan eller efter träning innehåller till största delen kolhydrater som istället för att ge näring åt dina muskler istället toppar ditt blodsocker.

Det ifrågasätts ständigt huruvida man behöver tillskott av vitaminer, proteiner, aminosyror och annat. Det finns ju å ena sidan en industri bakom alla produkter vars övergripande syfte är att tjäna pengar. Å andra sidan forskare som säger än det ena och än det andra. Hur vet man att dessa är helt oberoende? Vem finansierar forskningen och hur opartiska är de? Har de eget intresse i de rön de presenterar?

När det gäller kost så är det tydligt att forskning sällan håller över tid. En del rön säger att man ska kolhydratladda inför tävlingar. Andra att man ska ladda med fett och proteiner (långdistanslöpare). Bantar gör man numera med ett antal olika metoder t.ex. GI; LCHF och Isodieten. Min åsikt är att såvida man inte har någon bakomliggande sjukdom så är det bara en sak som gäller. Att äta mindre kalorier än man gör av med eller för att göra det lite mer positivt. Göra av med mer kalorier än man stoppar i sig.

Hur då? Jo, genom att äta en allsidig och varierad kost. Undvika halvfabrikat och processad mat så mycket man kan. Inte vara rädd för att äta fett och därför upphöra med alla lightprodukter vilket innebär Bregott istället för Lätt&Lagom, 2% yoghurt istället för 0,5% osv. En grundregel är att sluta äta innan man är mätt för mättnaden kommer med fördröjning. Att börja vardagsmotionera i det lilla och känna sig nöjd och stolt med det och öka på efter hand. En annan viktig sak är att man ibland ska unna sig att äta sig det man är sugen på även om det är en flottig pizza med bearnaisesås en kebabrulle eller något annat man tycker om. Men man behöver ju inte njuta av sådana utsvävningar varje dag utan kanske hålla det till fredagsmyset.

Hur ska man då göra med alla kosttillskott och annat som finns? Jo, man kan se över vad man äter och hur mycket man får i sig i form av kalorier, vitaminer och mineraler. För en normalt aktiv människa räcker det oftast med varierad och allsidig kost för att man ska få i sig det kroppen kräver för att må bra.

Tränar man mycket och behöver mer kalorier än vad man får i sig genom det man äter eller eller behöver extra tillskott av proteiner för att kroppen ska kunna bygga muskler, ja då lägger man till det som behövs. Är man tveksam så är ett bra tips att anlita en kostrådgivare. Det finns många bra sådana att tillgå och många gym har personal med den utbildningen som kan hjälpa till med tips om kostupplägg och träning. Det viktigaste är att man känner sig motiverad och gör förändringarna för att man själv vill. Inte för att omgivningen eller någon annan tycker att man ska eller bör göra det.

En hyllning till att-göra listan

Vad skulle jag gjort utan min att-göra lista? Jag använder listan såväl i jobbet som privat. Det får mig att komma ihåg vad som ska göras och jag kan prioritera utifrån den. Men det allra bästa är tillfredsställelsen att få stryka det som är utfört. Att få slänga en blick på den och konstatera att nu är det KLART! FÄRDIGT! TACK FÖR KAFFET! Mission completed eller vad ni vill.

Jag jobbar med ett vanligt vitt A-4 men man kan ju använda mer avancerade listor om man så önskar. Listor med datum, prioriteringsordning och annat. Själv är jag mer lagd åt det minimalistiska hållet. Ett krux är att jag har svårt att slänga gamla listor. Det känns som att jag då också slänger det jag gjort.

Måste förresten nämna att jag påbörjat en word-kurs på nätet via Folkuniversitetet. Känns skitbra att slippa kurstider att passa och istället lära när man har tid och lust. Jag är en hyfsat van användare av word då jag jobbat i programmet sen mitten av 90-talet då jag gick en utbildning i marknadsföring, bokföring och det som var föregångaren till det som senare blev datakörkortet.

Redan efter första lektionerna som är basic har jag lärt mig flera saker som underlättar och framförallt effektiviserar arbetet. Saker som jag inte hade en aning om. Kolla in det här smakprovet (klicka här) så får ni en inblick i kursens upplägg och layout. Jag återkommer med ett nytt inlägg i detta ämne med en mer utförlig recension när jag kommit längre in i utbildningen.

Julen är nu på traditionsenligt sätt formellt avslutad

Igår avslutades formellt vårt julfirande genom att granen åkte ut. Eller rättare sagt så åkte den ner i en låda och upp på vinden eftersom vi hädar genom att använda oss av en plastgran. Förra året påbörjade vi något som nu är på väg att bli en tradition nämligen ulgransplundring medelst alternativ julmusik. För att det skulle kännas lite mer meningsfullt att dansa långdans kom Nellies fadder Håkan samt vännerna Kee och Frigge och förstärkte vårt annars lite för korta långdansled.

Bakgrunden till denna märkliga jultradition är att Anki inför förra julen inhandlade en julskiva på Ge-Kås i Ullared. Ett riktigt fynd!!! Då hon till det facila priset av 29 riksdaler fick en massa kända jullåtar. Allt var frid och fröjd ända tills hon spelade upp den för första gången... Moahahaha vad jag skrattade. Den är helt insane denna skiva och jag undrar hur pårökta musikerna och de som proddat plattan var under produktionen. Hur lång tid det tog att spela in plattan och hur många omtagningar som de var tvungna att göra är sånt som jag funderar på när jag går o lägger mig..NOT!

Konstigt nog är inte Peps Persson med på plattan. Inte under eget namn i alla fall. Dock finns Arne Weise med ibland solisterna så vem vet detkanske är Peps himself som gått undercover. Jag menar skägget och kepsen kan man ju inte höra. För att ge er ett par exempel hur en alternativ ulgransplundring går till så ska jag beskriva vad vi dansar till. Tomtarnas julnatt med Horos tou zorba som melodi ( ni vet ding ding diddelideling ding ding diddeliddeling) tänk Grekland så kommer ni in i rätt gung. En annan klassiker är Räven raskar över isen som framförs i en mycket märklig version med någon slags baktakt dock inte reggae och där melodin plötsligt stannar upp för att efter några sekunder komma igång igen med ett chaa chaa chaa. Lägg där till Batman låten i vilken man istället för BAT MAN sjunger JUL KLAPP så kanske ni förstår vad jag menar med märkligt. Na na na na na na na na na na na na na na na na JUL KLAPP. Na na na na osv. Ja man hoppas ju verkligen att det inte är för många förbipasserande som hör och ser vad vi har för oss för då vet man inte vad som händer. Men kul har vi alla. Inte minst Nellie.

Efter en sådan upplevelse behövde vi alla lugna ner oss med en kopp kaffe och nygräddade våfflor med sylt o grädde, blåbär och hallon samt vaniljglass. Nu låser vi in dyrgripen (cd:n) och tar inte fram den förrän tills nästa julgransplundring. Är nån sugen så kan jag för en rejäl slant låna ut (läs kopiera) plattan till er. Finns det ett större intresse kan jag anordna en workshop i Arenahallen...

Klaus Wunderlich död men inte bortglömd

Så var den sista punkten på denna veckas att-göra lista struken. Måste säga att inte mycket kan mäta sig med känslan av att se en diger lista där alla punkter har fått ett rakt och prydligt streck dragit över sig för att markera mission completed.

Nu ska jag ta fem minuter för att tänka in nästa veckas planering (för det har vi fått utbildning på) så att man får en flygande start på nästa veckas arbete.

16.00 är det dags för functional toning som är ett helt nytt gruppträningspass på Actic Halmstad. Jag testade en variant under öppet hus veckan och det var jobbigt och krävande men jävligt kul.

För övrigt tycker jag att det är dags att elorgel kommer tillbaks i musiklivet. Lyssna bara på Klaus Wunderlich denne fantastiske virtuos som kan förstöra vilken hitlåt som helst.....

Vem tror ni är guru för alla de orgelspelare som förgyller matchavbrotten för NHL-hockeypubliken ? Naturligtvis Klaus Wunderlich som för övrigt inte alls är död utan lever undercover under det tagna namnet Björn Karlsson... Det ser man ju om man tittar på bilden...

Reseminnen del II

”Fem artonåriga tjejer åker till Bulgarien för att partaja”

Efter att ha lyssnat på den bakfulle vinprovarens monolog var det dags för dagens första stopp på vår heldagssightseeing . Vi stannade vid en plats som närmast kan beskrivas som en halländsk hed med små gotländska miniatyr raukar. Såg ganska coolt ut men tyvärr kommer jag inte ihåg vad guiden berättade om dessa. Efter 30-minuters ”minirauk” tittande var det åter dags att äntra bussen för en kort färd mot nästa anhalt som visade sig vara ett besök hos en bulgarisk biodlare. Måste säga att vissa av anhalterna på denna resa kändes en aning ad hoc. Som om guiden bara helt plötsligt fick ett infall av att här ser det ju trevligt ut så här stannar vi och luftar turisterna. En känsla som bekräftades senare under dagen då bussen gjorde halt vid en äppelodling utmed vägen.

Nåväl framme vid biodlingen töms bussen återigen på sina passagerare som fortfarande är vid gott mod och så inleds förevisningen av hu ren bulgarisk biodling är uppbyggd och fungerar. En förevisning som man kan säga att det inte var något direkt sting i men då ljuger jag. För det såg minst sagt kul ut när en hel busslast turister står i grupp och vevar med armarna för att freda sig från alltför närgångna bin. Vad vi kunde konstatera är att en bulgarisk biodling inte är mycket mer pittoresk än en svensk dito och att honungen smakar ungefär likadant. Med merparten av passagerarna helskinnade kunde bussen rulla bussen vidare mot nästa anhalt.

Jag och Robban hade nu fått sällskap bak i bussen av kollegan Anders. Dessutom har sätena framför oss intagits av fem artonåriga tjejer från Oxelösund. Ingen av dem såg särskilt munter ut och förklaringen till detta fick vi när vi började prata med dem.

De fem i tjejgänget hade fått tag i varsin restresa och åkt till den bulgariska turistorten Golden Sands. De hade valt resmålet av den enkla anledningen att de hört att där är ett sjuhelvetes röj med party 24/7. De hade fått berättat av kompisar att de skulle komma till ett party paradis med en fantastisk sandstrand och ett nattliv i klass med Kos. Som varje kväll intas av tusentals partysugna europeiska ungdomar som partajar tills solen går upp. Varvid man går direkt till stranden för att påbörja en ny dag med att växelvis sola och sova innan man kör en ny party runda som inleds med restaurangbesök följt av skönt barhäng och avslutas med besök på något av alla de fantastiska diskoteken. Och så skulle det rulla på en hel vecka för partybrudarna. Så det var med spänd förväntan och stora förhoppningar som de fem Oxelösundstjejerna anlände paradiset för att där mötas av en mer eller mindre igenbommad turistort. Vad resebyrån hade glömt att nämna var att turistsäsongen officiellt avslutades veckan innan deras ankomst. De flesta restauranger var stängda, endast ett fåtal barer öppna och alla diskotek släckta och stängda i avvaktan på nästa säsongs invasion av partysugna ungdomar.

Tjejerna hade varit ute två kvällar innan denna sightseeing men de enda som var ute på barerna var män ur den inhemska befolkningen samt en mängd prostituerade kvinnor. De fem tjejerna kände sig minst sagt otrygga i denna främmande miljö och den förväntan de kände inför resan hade bytts ut mot en enorm besvikelse. Inte blev det bättre av att de hamnat på ett hotell som tidigare använts av ryska politiker som plats för avkoppling och rekreation vilket syntes på inredningen som var spartansk och andades ryskt sextiotal. Inte blev det bättre av att hotellmanagern var en barsk rysk kvinna som helt självpåtaget hade antagit rollen av extramamma åt de fem tjejerna. Detta medförde att de fick smita in och ut ur hotellet för att undkomma managerns förhör om var de varit, vilka de träffat och att de minsann borde gå och lägga sig i tid. Om de inte skötte sig skulle hon minsann prata med någon av tjejernas mammor som turades om att dagligen ringa för att kolla läget.

För att få lite omväxling från soliga dagar på en ganska tom strand hade alltså partybrudarna bokat in sig på en endags sightseeing där övriga resenärer bestod av ett tjugotal charterturister och lika många nykterister på värvarutbildning.

Efter att ha lärt känna de fem så tillbringade vi ett par kvällar tillsammans med dem och fick uppleva såväl vådliga taxifärder som besök på ett fullpackat inhemskt diskotek. Ett disko där vi tragiskt nog fick stifta bekantskap med en kedjerökande nioåring som dessutom hade med sig ett par nunchakus som han med illa dold stolthet visade att han kunde använda. Även om det var packat på dansgolvet så kan jag lova att den lilla killen hade ganska mycket plats runtomkring sig. Vevandes med sina nunchakus och en cigg i mungipan dansade han med sig själv endast iklädd shorts och flip-flop tofflor. Vi pratade en stund senare med honom och han berättade att han var Rom alltså vad man i Bulgarien skulle benämna som zigenare och att han var föräldralös. Sina nunchakus bar han med sig för att kunna försvara sig mot de äldre killarna som brukade spöa upp de mindre och sno deras pengar och andra tillhörigheter. Snacka om att det skar i hjärtat att få se och höra något sådant.

De fem brudarna fick alltså inte riktigt vad de förväntat sig av resan men precis som det brukar vara så fick de ändå med sig en hel massa minnen hem. Kanske inte precis de minnen från en veckas non stop festande som de hoppats på men minnen som de kan tänka tillbaks på med ett leende och i fallet med den rökande nioåringen en känsla av vemod över den orättvisa det finns i barns uppväxtvillkor beroende på i vilket land man råkar vara född i.

Sightseeingen slutade dock inte här för vi har fortfarande kvar de bulgariska folkdansarna med Nike strumpor samt kanske resans mest minnesvärda nedslag. "När 20 nykterister överraskas med en vinprovning". Denna story kommer i ett annat inlägg... Men som jag brukar säga till min kompis Clas-Christian -Väntar man på nåt gott så är det ju bara hääärligt...

Arbetsskada

Magen kurrar och jag börjar känna mig hungrig. Då tänker jag att, Näää jag orkar inte gå ut och käka lunch på stan. Jag fixar lunch hemma istället!



Borde man inte tänka precis tvärtom? Efter en kort analys har jag kommit fram till att det handlar om balans. De senaste 10 åren har jag nog under en genomsnittsvecka ätit fyra av fem luncher på stan. Det är väl helt enkelt så att det blivit för mycket av det goda och det är aldrig bra i det långa loppet.

Sen gillar jag naturligtvis maten jag själv lagar och självklart tillagar jag den mat jag för stunden är sugen på. Ett extra plus är att man inte behöver umgås eller vara social med andra än sig själv. Men imorgon är jag nog sugen på en lunch ute och kanske i sällskap med just dig. Så hör av dig!

Om nu någon händelsevis undrar vilka kulinariska rätter det svängs ihop till dagens lunch i det Mostaceroianska köket eehh Mostaceroska köket, det där var inte lätt så vi säger väl hemma i Johnnys köks så är det följande:

Kycklingfilé och Jasmineris som serveras med creme fraiche och Thai Sweet Chili sås. Till det kokt broccoli, ett knäckebröd och mineralvatten.

Min första thaiboxningsträning

Jag var igår på min första träning med Halmstad Muay Thai. Jag och min kompis Peter fick helt rätt känsla direkt vi klev in genom dörren.

Tänk dig att du kliver ur en varm skön bil och kommer ut i frisk härlig Halmstadluft som har en behaglig temperatur strax under nollan. Du halkar dig ett tjugotal meter fram till entrédörren (antagligen det farligaste vi gjorde under kvällen) och öppnar den. Som ett slag i nyllet möts du av en luftfuktighet likvärdig den man kan känna när man kliver ut från ett luftkonditionerat hotell one night in Bangkok. En svettlukt som bara kan jämföras med hur det luktar när man tar sig en rejäl inhalering med näsan i en fotbollsspelares benskydd vilka tjänstgjort ett par säsonger mer än de borde. Samt ett gäng förväntansfulla killar och tjejer alltifrån vältränade till de som ser det här som en utmärkt möjlighet att på sikt bli det. Med andra ord precis som det ska kännas när man kommer till en träningslokal där det tränas kampsport.

När träningen väl kom igång efter uppvärmningen så var det ingen direkt mjukstart utan det var instruktioner på slag, förflyttningar, sparkar, armbågar och slagombinationer. Jag råkade bli lite för exalterad och gav min träningskompis Peter en fläskläpp vilket mitt samvete fortfarande plågar mig för. Så han har en upp på mig vid vårt nästa pass som är på lördag, Så ser ni mig framöver med en överläpp som hade gjort Olinda Borggren (om någon kommer ihåg henne) grön av avund så vet ni varför.

Nu ska jag sova för klockan kommer ringa 05.15 och det ska duschas o käkas gröt innan jag tar bilen till Ängelholm för vidare transport till Stockholm och en dag som kommer fyllas med möten...

Sleep tight!

Omvänd photoshop

Har Körkortsportalen och polismyndigheten något slags omvänd photoshop som förvandlar bilder på laglydiga och skötsamma medborgare till förhärdade yrkeskriminella? Det är frågan som jag ställer mig efter att ha hämtat ut mitt nya körkort.

Då ska ni veta att jag ansträngde mig för att det skulle bli ett hyfsat bra kort efter de regler som gäller. Inte visa ena örat som man för ett par år sen skulle göra på sitt pass. Inte skratta eller le utan se neutral ut och naturligtvis inte blunda. Dessutom få med hela huvudet på en yta mindre än 35x45 millimeter.

Med modern teknik så har man ju dessutom möjlighet att välja bild innan den kopieras på fotopapper. Efter mina ansträngningar kom det ut ett färgfoto där jag såg såväl laglydig som hederlig ut. Något som jag bäde känner mig och anser mig vara.

När jag ikväll hämtade ut mitt nya körkort så sa kassörskan glatt att innan vi makulerar ditt gamla körkort så är det bäst att vi kikar efter i kuvertet så att det verkligen är du som ligger där. Jag får inte plats i det lilla kuvertet, tänkte jag, men sa inget för med makuleringstången i handen vet man inte vad hon efter en lång och slitsam arbetsdag kan få för sig. Efter att hon, med en precision som man bara kan uppnå efter ett mångårigt kuvertsprättande, sprättat kuvertet, fipplat upp körkortet, tagit sig en titt på fotot och därefter började flacka med blicken och snegla på larmknappen förstod jag vad som väntade.

Det visade sig att mitt körkort mycket riktigt var kört i Körkortsportalens omvända photoshop. För att ytterligare ge en känsla av att vi här har att göra med en gangster så har de omvandlat den fina färgbilden med mjuka färger till ett iskallt svartvitt foto som skriker Baader-Meinhof och 70-tal. Det enda som saknas är att jag håller i en svart griffeltavla med mitt personnummer skrivit med vit krita.

Visserligen har jag bytt efternamn och visst tyckte min dotter att mitt namn låter lite cosa nostra. Men vafan inte behöver man väl få myndigheterna emot sig för det. Detta är än så länge en hypotes men jag ska kommande vecka beställa ett nytt pass. Sker samma förvandling med det fotot är det inte längre en oskyldig hypotes utan ren och skär fakta.

I så fall är det lika bra att jag löper linan ut och på pin kiv börjar tjyvåka tunnelbana, ljuga i min självdeklaration samt ta två bananer ur fruktfatet på jobbets eftermiddagsfika... För då ska det minsann inte mesas längre!!!

Reseminnen

1999 blev jag och min kollega Robert medbjudna som kursdeltagare på en av de första värvarresorna som IOGT-NTO anordnade. Avsikten med resan var att utbilda deltagarna i medlemsvärvning. Hur man kort och koncist för ett samtal om IOGT-NTO och vad organisationen står för vilket i bästa fall resulterar i att den man pratar med vill bli medlem. Om inte personen vill bli medlem så vet personen ifråga efter samtalet i alla fall lite mer om organisationen och har förhoppningsvis fått en pratstund med en god representant. Vad jag kommer ihåg så var det en bra utbildning som var ganska intensiv med såväl förmiddag som eftermiddags-pass.

Under en heldag så var det dock inplanerat en studiedag med temat ”Det pittoreska Bulgarien”. Oredet pittoresk är ju inte ett ord som vi använder dagligdags och låter ju faktiskt lite småsexigt. Slår man upp ordet i SAO så förklaras det betyda målerisk vilket ju inte gör en så mycket klokare. Men målerisk i sin tur förklaras med färgrik eller tjusande för ögat. Detta var alltså vad vi med spänd förväntan såg fram emot när vi en tidig morgon steg på bussen.

Vi var väl ett 20-tal personer från IOGT-NTO med det gemensamma att vi alla är nykterister som blandades upp med ungefär lika många charterturister. Jag och Robban klev på bussen och av gammal vana från skoltiden satt vi oss längst bak i bussen för att liksom ha koll på läget. När bussen rullar iväg så sitter det en man med sin fru i sätet framför oss. När vi åkt en stund börjar mannen prata med oss. Han berättar om gårdagens resa till en vingård där man fick dricka precis HUR mycket man ville. Han berättade om vilka fynd han gjort och hur många flaskor han hade köpt. Jag och Robert nickade och följde med spänning hans berättelse medan vi utbytte menande blickar med varandra inför vad som komma skulle. Efter att mannen hållit sin lilla monolog som avslutades med ett -Fy fan man är allt lite bakis idag men man mår ju som man förtjänar, He He! Så ställer han frågan som jag och Robban suttit och väntat på: -Jaha, och vad gör ni här? Vi jobbar för IOGT-NTO och vi är här på utbildning, svarade jag och Robban log instämmande. Ääähum, harklade den enligt egen utsago något bakfulle mannen sig, .innan han drog igång sitt försvarstal med att -JA! Egentligen dricker jag ju inte särskilt mycket men när det bjuds och priserna är så förmånliga så får man ju passa på…

Jag och Robban garvade för oss själva för det är ganska patetiskt att en vuxen människa beter sig som ett barn som blivit påkommen med fingrarna i syltburken. Efter nästa stopp så valde mannen och hans fru en annan plats att sitta på. Det är ofta så att man som nykterist får försvara varför man inte dricker men lika vanligt är det att den som dricker känner ett tvång att försvara varför han/hon dricker. Ibland kan båda delar vara jobbiga men ganska ofta kan det likt detta bli ett kul minne att bära med sig.

Bussresan ”Det pittoreska Bulgarien” lämnade ännu fler minnen som jag bär med mig och som jag ska berätta om i senare inlägg. Som en teaser ska jag ge er rubrikerna. ”20 nykterister överraskas med vinprovning”, ”Nikesockor är en del av den bulgariska folkdräkten” eller ”Fem artonåriga tjejer på partyresa till ett igenbommat Golden Sands”.

Vilken story jag ska berätta om först väljer du genom att skriva i kommentarsfältet!