Att få spö av en sexåring

Efter en lugn skön och avkopplande helg såg jag fram emot att söndagskvällen skulle fortsätta i samma anda. Då kommer Nellie och föreslår att vi ska lägga pussel. Lite motvilligt svarade jag JA, något jag i eftertänksamhetens kranka blekhet nu ångrar.

Vi har nog lagt det där pusslet minst femtio gånger så det är inte riktigt någon utmaning längre. Men i sista stund ändrade hon sig och föreslog att vi skulle ta ett Disney memory istället. Okej sa jag mitt dumma nöt! Förstår ni hur det känns att få fett mycket spö av någon som är femochetthalvt år?

Till mitt försvar måste jag säga att jag har väldigt svårt att skilja på Bell, Törnrosa, Askungen och alla de andra figurerna på korten. I och för sig tror jag Nellie inledde med ett litet fusk då hon på första vändningen lyckades få ett par. Men därefter ökade hon bara på ledningen. I slutet när jag lite smått irriterad suckade vid varje par hon vände upp så tittade hon lite medlidsamt på mig och sa: "Det är hjärnan pappa, det är hjärnan". Gissa vems hög som är vems på bilden? Funderar på att ta med Nellie på morgondagens thaiboxningsträning så ska vi minsann se vem som vinner...

Att glädja en medmänniska

Det behövs inte några större ansträngningar för att glädja en medmänniska. Ibland räcker det med ett leende för att man ska bli glad. Leende smittar som bekant på precis samma sätt som man kan bli smittad av negativa människors dåliga energier.

Imorse gick jag en promenad tillsammans med Nellie för att lämna henne på förskolan. På vägen hem gick jag in på konditori Regnbågen för att köpa en smörgås. Något jag vanligtvis inte äter till frukost på vardagar. När jag kollat in alla baguetter med röror och annat gojs kände jag att det inte var det jag var sugen på. Däremot hade de en bagel med fullkorn och fröer på som såg supergod ut så den fick det bli. Åtta kronor blir det sa kassörskan och log. Jag tittade i plånboken och där var det tomt. Men jag har ju rikskuponger så då löser det sig tänkte jag. Vi tar tyvärr inte rikskuponger säger tjejen bakom disken. Nej vad pinsamt sa jag för då måste jag betala med mitt bankkort. Tjejen i kassan lägger huvudet på sned ler stort och så säger hon med mjuk röst. Du! Den bjuder jag på. Varsågod!

Jag blev jätteglad och det handlar inte om pengar för åtta kronor är för de flesta precis ingenting. Det är gesten och hur man gör det som räknas. Jag behövde dessutom det extra mycket imorse eftersom jag haft tunga saker att ta i på jobbet de senaste dagarna. Jag tackade henne så jättemycket och sa attjag kan komma in en annan dag och betala. Det behövs inte sa hon och log ännu en gång. Jag kände hur en skön känsla gjorde mig varm inombords när jag traskade hem för att äta det goda bröd jag fick.

Det handlar alltså inte om vem som gör det. Inte om summor eller belopp. Inte om anledning till varför man gör det.Det har ingen betydelse om man känner människan eller inte. Det enda som betyder något är att man gör det. Att man glädjer någon annan som kanske inte förväntar sig det.

En gång fick min fru Anki en komplimang på stan som gjorde henne lika glad som jag blev idag. En man sa följande till henne: -Du var minsann den vackraste kvinnan jag sett på länge och jag ser minsann många varje dag! Hon tackade artigt för komplimangen och gick till parkeringen där jag satt i bilen och väntade. Hon bar med sig ett leende på sina läppar och berättade lyckligt om kommentaren hon fått. Att det var en s.k A-lagare utanför systembolaget som levererade kommentaren har ingen betydelse. Det är hur man gör det som betyder något.

Thaiboxning

Måste säga att det är fruktansvärt kul med thaiboxning. Eftersom jag tränat väldigt mycket och målmedvetet sedan 2005 så har jag en bra kondition öch en god fysik. Men man känner definitivt av att man inte är 25 år när det kommer till smidigheten. I vissa leder är jag otroligt rörlig men i andra raka motsatsen. Ungefär som en kylskåpsdörr som går lätt att öppna och stänga men är helt omöjlig att öppna på andra ledden.

När man kör thaiboxning så får kroppen känna på träningsvärk på helt andra ställen än man är van vid. Eftersom man kör barfota så blir man varse hur många små muskler som jobbar i foten och som inte blir aktiverade när man har skor på sig. Dessutom kör man mycket på tå vilket gör att även vaderna får sig en rejäl genomkörare. Inte för att jag vet hur det gick till men idag sträckte eller vred jag till vänster stortå. Ont som f-n gör det och den har antagit en fin blåbärsblå ton precis runt stortåns yttersta led. Det är jättespännade träning för man får som bonus en ny krämpa efter varje träning. Förra måndagen ont i vänster höftben efter träningskompis Peters idoga sparkande på den. I lördags kom jag hem med två krämpor ett rejält skavsår längst upp där skinkskåran tar vid i ryggslutet. Märkte det i duschen då det sved som om jag blev stucken av en geting. Tänkte vafan vid den här årstiden... En titt i spegeln förklarade svedan som alltså var resultatet av 100 sit-ups med raka ben och utan matta. Dessutom ett gött blåmärke på vänster underarm efter att ha tagit emot sparkar från en böst som är 15 cm längre än mig och vindögd. Det sistnämnda gör att jag inte kan titta honom i ögonen utan att bli yr... Honom vill man ju inte sparra mot för en titt i ögonen sen får man väl en höger så att man åker rätt in i nästa vecka.

Man kan fundera på varför någon betalar en rejäl slant för att få ont lite överallt och träna på såna sköna tider som 20.45 - 22.00 på måndagar och 16.00 - 17.30 på lördagar. Svaret är för att det är en utmaning och dessutom jävligt kul! En bonus är att man inser att riktigt äcklig svettlukt är något man vänjer sig vid precis som man vänjer sig vid den superhöga luftfuktigheten i träningslokalen.

Som jag sa till träningskompis Peter. -Vi utbyter mer kroppsvätska med varandra under en vecka än vad vi gör med våra respektive.

Mat, motion och vitaminer

Jag tränar 6-8 pass i veckan. Som det ser ut nu så blir det 2 pass thaiboxning, 2 pass powerspinnning, 1 pass core (mage bålstabilitet), 2 pass spinnning och ett pass functional toning.
Alla veckor ser inte likadana ut då jag jobbar en del kvällar och helger. Men på mitt gym Actic simhallsbadet i Halmstad finns det möjlighet att vissa dagar köra ett lunchpass spinning. Suveränt om man ska jobba på kvällen.

Ett problem är att jag äter färre kalorier än vad min kropp behöver för att kunna tillgodogöra sig träningen. Jag äter en bra frukost, lunch och middag eller annan form av kvällsmat. Det som är mitt problem är att äta de två mellanmål som man skulle behöva. Trots att jag bara äter mig lagom mätt vid de tre huvudmålen så har jag ändå väldigt svårt att bli hungrig och känna sug efter mat sådär mittemellan huvudmålen. Jag har försökt med att lära eller tvinga mig att äta mellanmål men det går bara inte. Jo, om det är fråga om kaffe och ett wienerbröd eller en semla skulle det nog slinka ner utan problem. Men det är inte vad jag vill äta och jag tror inte att det skulle påverka tränandet i positiv bemärkelse.

Enligt min kostrådgivare (P-O) så skulle det göra mycket om jag kunde klämma i mig en portion proteinpulver som mellanmål. Jag har nu testat det en tid och det funkar alldeles utmärkt. Jag var inte särskilt optimistisk till att prova igen eftersom jag i början av 90-talet testade proteinpulver som rent ut sagt smakade för jävligt. Riktigt äckligt och svårblandat var det. Även om man pimpade upp smaken genom att blanda pulvret med mjölk så var det näst intill olidligt att få i sig det utan att det ville komma upp igen.

Jag blev för ett tag sen rekommenderad att testa Fightlines Protein 100 som också finns i enportions flaskor. Kan vara värt att köpa en eller två sådana enportionare bara för att få den extremt smidiga lilla plastflaskan. Lätt att ha med sig och kallt vatten att blanda med finns det ju oftast tillgång till oavsett var man är. Proteinpulvret består i princip av rent vassleprotein med bara några få procent kolhydrater och funkar alldeles utmärkt. Smaken är god, pulvret lättlösligt även blandat med vatten och det är framförallt drygt. En förpackning på 1,8 kg kostar 499:- (riktpris). Det blir 60 portioner/förpackning. Alltså för drygt 8:-/port får jag i mig det mellanmål som jag behöver men har svårt att äta. Snabbt smidigt och effektivt. Proteinpulvret kan köpas hos träningsproffsen i Halmstad eller på nätet via gymgrossisten.com som tar 449:- för en 1,8 kg burk. Gainomax som många tar innan eller efter träning innehåller till största delen kolhydrater som istället för att ge näring åt dina muskler istället toppar ditt blodsocker.

Det ifrågasätts ständigt huruvida man behöver tillskott av vitaminer, proteiner, aminosyror och annat. Det finns ju å ena sidan en industri bakom alla produkter vars övergripande syfte är att tjäna pengar. Å andra sidan forskare som säger än det ena och än det andra. Hur vet man att dessa är helt oberoende? Vem finansierar forskningen och hur opartiska är de? Har de eget intresse i de rön de presenterar?

När det gäller kost så är det tydligt att forskning sällan håller över tid. En del rön säger att man ska kolhydratladda inför tävlingar. Andra att man ska ladda med fett och proteiner (långdistanslöpare). Bantar gör man numera med ett antal olika metoder t.ex. GI; LCHF och Isodieten. Min åsikt är att såvida man inte har någon bakomliggande sjukdom så är det bara en sak som gäller. Att äta mindre kalorier än man gör av med eller för att göra det lite mer positivt. Göra av med mer kalorier än man stoppar i sig.

Hur då? Jo, genom att äta en allsidig och varierad kost. Undvika halvfabrikat och processad mat så mycket man kan. Inte vara rädd för att äta fett och därför upphöra med alla lightprodukter vilket innebär Bregott istället för Lätt&Lagom, 2% yoghurt istället för 0,5% osv. En grundregel är att sluta äta innan man är mätt för mättnaden kommer med fördröjning. Att börja vardagsmotionera i det lilla och känna sig nöjd och stolt med det och öka på efter hand. En annan viktig sak är att man ibland ska unna sig att äta sig det man är sugen på även om det är en flottig pizza med bearnaisesås en kebabrulle eller något annat man tycker om. Men man behöver ju inte njuta av sådana utsvävningar varje dag utan kanske hålla det till fredagsmyset.

Hur ska man då göra med alla kosttillskott och annat som finns? Jo, man kan se över vad man äter och hur mycket man får i sig i form av kalorier, vitaminer och mineraler. För en normalt aktiv människa räcker det oftast med varierad och allsidig kost för att man ska få i sig det kroppen kräver för att må bra.

Tränar man mycket och behöver mer kalorier än vad man får i sig genom det man äter eller eller behöver extra tillskott av proteiner för att kroppen ska kunna bygga muskler, ja då lägger man till det som behövs. Är man tveksam så är ett bra tips att anlita en kostrådgivare. Det finns många bra sådana att tillgå och många gym har personal med den utbildningen som kan hjälpa till med tips om kostupplägg och träning. Det viktigaste är att man känner sig motiverad och gör förändringarna för att man själv vill. Inte för att omgivningen eller någon annan tycker att man ska eller bör göra det.

En hyllning till att-göra listan

Vad skulle jag gjort utan min att-göra lista? Jag använder listan såväl i jobbet som privat. Det får mig att komma ihåg vad som ska göras och jag kan prioritera utifrån den. Men det allra bästa är tillfredsställelsen att få stryka det som är utfört. Att få slänga en blick på den och konstatera att nu är det KLART! FÄRDIGT! TACK FÖR KAFFET! Mission completed eller vad ni vill.

Jag jobbar med ett vanligt vitt A-4 men man kan ju använda mer avancerade listor om man så önskar. Listor med datum, prioriteringsordning och annat. Själv är jag mer lagd åt det minimalistiska hållet. Ett krux är att jag har svårt att slänga gamla listor. Det känns som att jag då också slänger det jag gjort.

Måste förresten nämna att jag påbörjat en word-kurs på nätet via Folkuniversitetet. Känns skitbra att slippa kurstider att passa och istället lära när man har tid och lust. Jag är en hyfsat van användare av word då jag jobbat i programmet sen mitten av 90-talet då jag gick en utbildning i marknadsföring, bokföring och det som var föregångaren till det som senare blev datakörkortet.

Redan efter första lektionerna som är basic har jag lärt mig flera saker som underlättar och framförallt effektiviserar arbetet. Saker som jag inte hade en aning om. Kolla in det här smakprovet (klicka här) så får ni en inblick i kursens upplägg och layout. Jag återkommer med ett nytt inlägg i detta ämne med en mer utförlig recension när jag kommit längre in i utbildningen.

Julen är nu på traditionsenligt sätt formellt avslutad

Igår avslutades formellt vårt julfirande genom att granen åkte ut. Eller rättare sagt så åkte den ner i en låda och upp på vinden eftersom vi hädar genom att använda oss av en plastgran. Förra året påbörjade vi något som nu är på väg att bli en tradition nämligen ulgransplundring medelst alternativ julmusik. För att det skulle kännas lite mer meningsfullt att dansa långdans kom Nellies fadder Håkan samt vännerna Kee och Frigge och förstärkte vårt annars lite för korta långdansled.

Bakgrunden till denna märkliga jultradition är att Anki inför förra julen inhandlade en julskiva på Ge-Kås i Ullared. Ett riktigt fynd!!! Då hon till det facila priset av 29 riksdaler fick en massa kända jullåtar. Allt var frid och fröjd ända tills hon spelade upp den för första gången... Moahahaha vad jag skrattade. Den är helt insane denna skiva och jag undrar hur pårökta musikerna och de som proddat plattan var under produktionen. Hur lång tid det tog att spela in plattan och hur många omtagningar som de var tvungna att göra är sånt som jag funderar på när jag går o lägger mig..NOT!

Konstigt nog är inte Peps Persson med på plattan. Inte under eget namn i alla fall. Dock finns Arne Weise med ibland solisterna så vem vet detkanske är Peps himself som gått undercover. Jag menar skägget och kepsen kan man ju inte höra. För att ge er ett par exempel hur en alternativ ulgransplundring går till så ska jag beskriva vad vi dansar till. Tomtarnas julnatt med Horos tou zorba som melodi ( ni vet ding ding diddelideling ding ding diddeliddeling) tänk Grekland så kommer ni in i rätt gung. En annan klassiker är Räven raskar över isen som framförs i en mycket märklig version med någon slags baktakt dock inte reggae och där melodin plötsligt stannar upp för att efter några sekunder komma igång igen med ett chaa chaa chaa. Lägg där till Batman låten i vilken man istället för BAT MAN sjunger JUL KLAPP så kanske ni förstår vad jag menar med märkligt. Na na na na na na na na na na na na na na na na JUL KLAPP. Na na na na osv. Ja man hoppas ju verkligen att det inte är för många förbipasserande som hör och ser vad vi har för oss för då vet man inte vad som händer. Men kul har vi alla. Inte minst Nellie.

Efter en sådan upplevelse behövde vi alla lugna ner oss med en kopp kaffe och nygräddade våfflor med sylt o grädde, blåbär och hallon samt vaniljglass. Nu låser vi in dyrgripen (cd:n) och tar inte fram den förrän tills nästa julgransplundring. Är nån sugen så kan jag för en rejäl slant låna ut (läs kopiera) plattan till er. Finns det ett större intresse kan jag anordna en workshop i Arenahallen...

Klaus Wunderlich död men inte bortglömd

Så var den sista punkten på denna veckas att-göra lista struken. Måste säga att inte mycket kan mäta sig med känslan av att se en diger lista där alla punkter har fått ett rakt och prydligt streck dragit över sig för att markera mission completed.

Nu ska jag ta fem minuter för att tänka in nästa veckas planering (för det har vi fått utbildning på) så att man får en flygande start på nästa veckas arbete.

16.00 är det dags för functional toning som är ett helt nytt gruppträningspass på Actic Halmstad. Jag testade en variant under öppet hus veckan och det var jobbigt och krävande men jävligt kul.

För övrigt tycker jag att det är dags att elorgel kommer tillbaks i musiklivet. Lyssna bara på Klaus Wunderlich denne fantastiske virtuos som kan förstöra vilken hitlåt som helst.....

Vem tror ni är guru för alla de orgelspelare som förgyller matchavbrotten för NHL-hockeypubliken ? Naturligtvis Klaus Wunderlich som för övrigt inte alls är död utan lever undercover under det tagna namnet Björn Karlsson... Det ser man ju om man tittar på bilden...

Reseminnen del II

”Fem artonåriga tjejer åker till Bulgarien för att partaja”

Efter att ha lyssnat på den bakfulle vinprovarens monolog var det dags för dagens första stopp på vår heldagssightseeing . Vi stannade vid en plats som närmast kan beskrivas som en halländsk hed med små gotländska miniatyr raukar. Såg ganska coolt ut men tyvärr kommer jag inte ihåg vad guiden berättade om dessa. Efter 30-minuters ”minirauk” tittande var det åter dags att äntra bussen för en kort färd mot nästa anhalt som visade sig vara ett besök hos en bulgarisk biodlare. Måste säga att vissa av anhalterna på denna resa kändes en aning ad hoc. Som om guiden bara helt plötsligt fick ett infall av att här ser det ju trevligt ut så här stannar vi och luftar turisterna. En känsla som bekräftades senare under dagen då bussen gjorde halt vid en äppelodling utmed vägen.

Nåväl framme vid biodlingen töms bussen återigen på sina passagerare som fortfarande är vid gott mod och så inleds förevisningen av hu ren bulgarisk biodling är uppbyggd och fungerar. En förevisning som man kan säga att det inte var något direkt sting i men då ljuger jag. För det såg minst sagt kul ut när en hel busslast turister står i grupp och vevar med armarna för att freda sig från alltför närgångna bin. Vad vi kunde konstatera är att en bulgarisk biodling inte är mycket mer pittoresk än en svensk dito och att honungen smakar ungefär likadant. Med merparten av passagerarna helskinnade kunde bussen rulla bussen vidare mot nästa anhalt.

Jag och Robban hade nu fått sällskap bak i bussen av kollegan Anders. Dessutom har sätena framför oss intagits av fem artonåriga tjejer från Oxelösund. Ingen av dem såg särskilt munter ut och förklaringen till detta fick vi när vi började prata med dem.

De fem i tjejgänget hade fått tag i varsin restresa och åkt till den bulgariska turistorten Golden Sands. De hade valt resmålet av den enkla anledningen att de hört att där är ett sjuhelvetes röj med party 24/7. De hade fått berättat av kompisar att de skulle komma till ett party paradis med en fantastisk sandstrand och ett nattliv i klass med Kos. Som varje kväll intas av tusentals partysugna europeiska ungdomar som partajar tills solen går upp. Varvid man går direkt till stranden för att påbörja en ny dag med att växelvis sola och sova innan man kör en ny party runda som inleds med restaurangbesök följt av skönt barhäng och avslutas med besök på något av alla de fantastiska diskoteken. Och så skulle det rulla på en hel vecka för partybrudarna. Så det var med spänd förväntan och stora förhoppningar som de fem Oxelösundstjejerna anlände paradiset för att där mötas av en mer eller mindre igenbommad turistort. Vad resebyrån hade glömt att nämna var att turistsäsongen officiellt avslutades veckan innan deras ankomst. De flesta restauranger var stängda, endast ett fåtal barer öppna och alla diskotek släckta och stängda i avvaktan på nästa säsongs invasion av partysugna ungdomar.

Tjejerna hade varit ute två kvällar innan denna sightseeing men de enda som var ute på barerna var män ur den inhemska befolkningen samt en mängd prostituerade kvinnor. De fem tjejerna kände sig minst sagt otrygga i denna främmande miljö och den förväntan de kände inför resan hade bytts ut mot en enorm besvikelse. Inte blev det bättre av att de hamnat på ett hotell som tidigare använts av ryska politiker som plats för avkoppling och rekreation vilket syntes på inredningen som var spartansk och andades ryskt sextiotal. Inte blev det bättre av att hotellmanagern var en barsk rysk kvinna som helt självpåtaget hade antagit rollen av extramamma åt de fem tjejerna. Detta medförde att de fick smita in och ut ur hotellet för att undkomma managerns förhör om var de varit, vilka de träffat och att de minsann borde gå och lägga sig i tid. Om de inte skötte sig skulle hon minsann prata med någon av tjejernas mammor som turades om att dagligen ringa för att kolla läget.

För att få lite omväxling från soliga dagar på en ganska tom strand hade alltså partybrudarna bokat in sig på en endags sightseeing där övriga resenärer bestod av ett tjugotal charterturister och lika många nykterister på värvarutbildning.

Efter att ha lärt känna de fem så tillbringade vi ett par kvällar tillsammans med dem och fick uppleva såväl vådliga taxifärder som besök på ett fullpackat inhemskt diskotek. Ett disko där vi tragiskt nog fick stifta bekantskap med en kedjerökande nioåring som dessutom hade med sig ett par nunchakus som han med illa dold stolthet visade att han kunde använda. Även om det var packat på dansgolvet så kan jag lova att den lilla killen hade ganska mycket plats runtomkring sig. Vevandes med sina nunchakus och en cigg i mungipan dansade han med sig själv endast iklädd shorts och flip-flop tofflor. Vi pratade en stund senare med honom och han berättade att han var Rom alltså vad man i Bulgarien skulle benämna som zigenare och att han var föräldralös. Sina nunchakus bar han med sig för att kunna försvara sig mot de äldre killarna som brukade spöa upp de mindre och sno deras pengar och andra tillhörigheter. Snacka om att det skar i hjärtat att få se och höra något sådant.

De fem brudarna fick alltså inte riktigt vad de förväntat sig av resan men precis som det brukar vara så fick de ändå med sig en hel massa minnen hem. Kanske inte precis de minnen från en veckas non stop festande som de hoppats på men minnen som de kan tänka tillbaks på med ett leende och i fallet med den rökande nioåringen en känsla av vemod över den orättvisa det finns i barns uppväxtvillkor beroende på i vilket land man råkar vara född i.

Sightseeingen slutade dock inte här för vi har fortfarande kvar de bulgariska folkdansarna med Nike strumpor samt kanske resans mest minnesvärda nedslag. "När 20 nykterister överraskas med en vinprovning". Denna story kommer i ett annat inlägg... Men som jag brukar säga till min kompis Clas-Christian -Väntar man på nåt gott så är det ju bara hääärligt...

Arbetsskada

Magen kurrar och jag börjar känna mig hungrig. Då tänker jag att, Näää jag orkar inte gå ut och käka lunch på stan. Jag fixar lunch hemma istället!



Borde man inte tänka precis tvärtom? Efter en kort analys har jag kommit fram till att det handlar om balans. De senaste 10 åren har jag nog under en genomsnittsvecka ätit fyra av fem luncher på stan. Det är väl helt enkelt så att det blivit för mycket av det goda och det är aldrig bra i det långa loppet.

Sen gillar jag naturligtvis maten jag själv lagar och självklart tillagar jag den mat jag för stunden är sugen på. Ett extra plus är att man inte behöver umgås eller vara social med andra än sig själv. Men imorgon är jag nog sugen på en lunch ute och kanske i sällskap med just dig. Så hör av dig!

Om nu någon händelsevis undrar vilka kulinariska rätter det svängs ihop till dagens lunch i det Mostaceroianska köket eehh Mostaceroska köket, det där var inte lätt så vi säger väl hemma i Johnnys köks så är det följande:

Kycklingfilé och Jasmineris som serveras med creme fraiche och Thai Sweet Chili sås. Till det kokt broccoli, ett knäckebröd och mineralvatten.

Min första thaiboxningsträning

Jag var igår på min första träning med Halmstad Muay Thai. Jag och min kompis Peter fick helt rätt känsla direkt vi klev in genom dörren.

Tänk dig att du kliver ur en varm skön bil och kommer ut i frisk härlig Halmstadluft som har en behaglig temperatur strax under nollan. Du halkar dig ett tjugotal meter fram till entrédörren (antagligen det farligaste vi gjorde under kvällen) och öppnar den. Som ett slag i nyllet möts du av en luftfuktighet likvärdig den man kan känna när man kliver ut från ett luftkonditionerat hotell one night in Bangkok. En svettlukt som bara kan jämföras med hur det luktar när man tar sig en rejäl inhalering med näsan i en fotbollsspelares benskydd vilka tjänstgjort ett par säsonger mer än de borde. Samt ett gäng förväntansfulla killar och tjejer alltifrån vältränade till de som ser det här som en utmärkt möjlighet att på sikt bli det. Med andra ord precis som det ska kännas när man kommer till en träningslokal där det tränas kampsport.

När träningen väl kom igång efter uppvärmningen så var det ingen direkt mjukstart utan det var instruktioner på slag, förflyttningar, sparkar, armbågar och slagombinationer. Jag råkade bli lite för exalterad och gav min träningskompis Peter en fläskläpp vilket mitt samvete fortfarande plågar mig för. Så han har en upp på mig vid vårt nästa pass som är på lördag, Så ser ni mig framöver med en överläpp som hade gjort Olinda Borggren (om någon kommer ihåg henne) grön av avund så vet ni varför.

Nu ska jag sova för klockan kommer ringa 05.15 och det ska duschas o käkas gröt innan jag tar bilen till Ängelholm för vidare transport till Stockholm och en dag som kommer fyllas med möten...

Sleep tight!

Omvänd photoshop

Har Körkortsportalen och polismyndigheten något slags omvänd photoshop som förvandlar bilder på laglydiga och skötsamma medborgare till förhärdade yrkeskriminella? Det är frågan som jag ställer mig efter att ha hämtat ut mitt nya körkort.

Då ska ni veta att jag ansträngde mig för att det skulle bli ett hyfsat bra kort efter de regler som gäller. Inte visa ena örat som man för ett par år sen skulle göra på sitt pass. Inte skratta eller le utan se neutral ut och naturligtvis inte blunda. Dessutom få med hela huvudet på en yta mindre än 35x45 millimeter.

Med modern teknik så har man ju dessutom möjlighet att välja bild innan den kopieras på fotopapper. Efter mina ansträngningar kom det ut ett färgfoto där jag såg såväl laglydig som hederlig ut. Något som jag bäde känner mig och anser mig vara.

När jag ikväll hämtade ut mitt nya körkort så sa kassörskan glatt att innan vi makulerar ditt gamla körkort så är det bäst att vi kikar efter i kuvertet så att det verkligen är du som ligger där. Jag får inte plats i det lilla kuvertet, tänkte jag, men sa inget för med makuleringstången i handen vet man inte vad hon efter en lång och slitsam arbetsdag kan få för sig. Efter att hon, med en precision som man bara kan uppnå efter ett mångårigt kuvertsprättande, sprättat kuvertet, fipplat upp körkortet, tagit sig en titt på fotot och därefter började flacka med blicken och snegla på larmknappen förstod jag vad som väntade.

Det visade sig att mitt körkort mycket riktigt var kört i Körkortsportalens omvända photoshop. För att ytterligare ge en känsla av att vi här har att göra med en gangster så har de omvandlat den fina färgbilden med mjuka färger till ett iskallt svartvitt foto som skriker Baader-Meinhof och 70-tal. Det enda som saknas är att jag håller i en svart griffeltavla med mitt personnummer skrivit med vit krita.

Visserligen har jag bytt efternamn och visst tyckte min dotter att mitt namn låter lite cosa nostra. Men vafan inte behöver man väl få myndigheterna emot sig för det. Detta är än så länge en hypotes men jag ska kommande vecka beställa ett nytt pass. Sker samma förvandling med det fotot är det inte längre en oskyldig hypotes utan ren och skär fakta.

I så fall är det lika bra att jag löper linan ut och på pin kiv börjar tjyvåka tunnelbana, ljuga i min självdeklaration samt ta två bananer ur fruktfatet på jobbets eftermiddagsfika... För då ska det minsann inte mesas längre!!!

Reseminnen

1999 blev jag och min kollega Robert medbjudna som kursdeltagare på en av de första värvarresorna som IOGT-NTO anordnade. Avsikten med resan var att utbilda deltagarna i medlemsvärvning. Hur man kort och koncist för ett samtal om IOGT-NTO och vad organisationen står för vilket i bästa fall resulterar i att den man pratar med vill bli medlem. Om inte personen vill bli medlem så vet personen ifråga efter samtalet i alla fall lite mer om organisationen och har förhoppningsvis fått en pratstund med en god representant. Vad jag kommer ihåg så var det en bra utbildning som var ganska intensiv med såväl förmiddag som eftermiddags-pass.

Under en heldag så var det dock inplanerat en studiedag med temat ”Det pittoreska Bulgarien”. Oredet pittoresk är ju inte ett ord som vi använder dagligdags och låter ju faktiskt lite småsexigt. Slår man upp ordet i SAO så förklaras det betyda målerisk vilket ju inte gör en så mycket klokare. Men målerisk i sin tur förklaras med färgrik eller tjusande för ögat. Detta var alltså vad vi med spänd förväntan såg fram emot när vi en tidig morgon steg på bussen.

Vi var väl ett 20-tal personer från IOGT-NTO med det gemensamma att vi alla är nykterister som blandades upp med ungefär lika många charterturister. Jag och Robban klev på bussen och av gammal vana från skoltiden satt vi oss längst bak i bussen för att liksom ha koll på läget. När bussen rullar iväg så sitter det en man med sin fru i sätet framför oss. När vi åkt en stund börjar mannen prata med oss. Han berättar om gårdagens resa till en vingård där man fick dricka precis HUR mycket man ville. Han berättade om vilka fynd han gjort och hur många flaskor han hade köpt. Jag och Robert nickade och följde med spänning hans berättelse medan vi utbytte menande blickar med varandra inför vad som komma skulle. Efter att mannen hållit sin lilla monolog som avslutades med ett -Fy fan man är allt lite bakis idag men man mår ju som man förtjänar, He He! Så ställer han frågan som jag och Robban suttit och väntat på: -Jaha, och vad gör ni här? Vi jobbar för IOGT-NTO och vi är här på utbildning, svarade jag och Robban log instämmande. Ääähum, harklade den enligt egen utsago något bakfulle mannen sig, .innan han drog igång sitt försvarstal med att -JA! Egentligen dricker jag ju inte särskilt mycket men när det bjuds och priserna är så förmånliga så får man ju passa på…

Jag och Robban garvade för oss själva för det är ganska patetiskt att en vuxen människa beter sig som ett barn som blivit påkommen med fingrarna i syltburken. Efter nästa stopp så valde mannen och hans fru en annan plats att sitta på. Det är ofta så att man som nykterist får försvara varför man inte dricker men lika vanligt är det att den som dricker känner ett tvång att försvara varför han/hon dricker. Ibland kan båda delar vara jobbiga men ganska ofta kan det likt detta bli ett kul minne att bära med sig.

Bussresan ”Det pittoreska Bulgarien” lämnade ännu fler minnen som jag bär med mig och som jag ska berätta om i senare inlägg. Som en teaser ska jag ge er rubrikerna. ”20 nykterister överraskas med vinprovning”, ”Nikesockor är en del av den bulgariska folkdräkten” eller ”Fem artonåriga tjejer på partyresa till ett igenbommat Golden Sands”.

Vilken story jag ska berätta om först väljer du genom att skriva i kommentarsfältet!

Att byta efternamn

Att ens identitet sitter i namnen man bär är ju inget man dagligdags direkt går omkring och ägnar någon större tankeverksamhet åt. Jag har dock haft anledning att göra detta den senaste månaden. Att byta sitt efternamn är ju vanligtvis något man gör när man gifter sig. Traditionen har påbjudit att i heterosexuella par så tar kvinnan sin mans efternamn. Men i vårt moderna samhälle finns det inte längre några sådana givna regler. En del par väljer att ta kvinnans efternamn. Kanske för att Renghammar är betydligt coolare/finare än Andersson. Andra väljer att hitta på ett eget namn som Robinsson-Robbans fantasifulla Drakwind. Inom loppet av ett år återtog Robban sitt ursprungliga efternamn Andersson. Med tanke på vad folk i allmänhet förknippar honom med så var det väl ingen som förstod vem Robban Drakwind var när han ringde och bokade bord på stadshotellet i Gällivare. Om han skulle ta ett nytt namn så borde han väl löpa linan ut och ta efternamnet Robinsson-Robban.

När jag och Anki gifte oss midsommarafton 1991 kunde varken hon eller jag tänka oss att ta varandras efternamn. Johnny Alfredsson lät helt fel i mina öron vilket var precis vad hon tyckte om Anki Johansson. Så vi var helt enkelt eniga om att behålla våra respektive efternamn. Sanna och Robin fick efternamnet Johansson när de föddes -86 och -88 så deras namn påverkades inte alls vid giftermålet.

Från det att Robin var 15 år alltså i snart åtta år har han pratat om hur gärna han vill bära sin farfars släktnamn Mostacero. För tre år sen hjälpte jag honom att göra en ansökan om namnbyte som det dock blev avslag på. Enligt reglerna krävdes det att jag först tog namnet. Därefter kan Robin ansöka om att få bära samma namn som mig. När det gäller släktnamn i rakt nedstigande led är namnbytet gratis annars är avgiften 3 000 kronor. Så, som en god far så sa jag att jag naturligtvis gör ett byte för att han ska kunna få igenom sin önskan att bära namnet. Vad jag inte tänkte på var hur mycket ens identitet faktiskt sitter i namnet och att det faktiskt är svårt att ställa om sig.

Nåväl nu har jag i drygt en månads tid försökt vänja mig vid att jag inte längre heter Johansson. Ett namn som drygt 260 000 andra svenskar bar enligt SCB:s statistik från 2009. Numera är jag begåvad med ett efternamn som jag är HELT ensam om i Sverige. Man kan väl säga att det går sådär att vänja sig. Konstigt hade det väl varit annars för 44 år som Johansson sätter sina spår. När jag till exempel ringer någon och ska presentera mig så är det lätt hänt att det per automatik slinker ur mig ett Johansson. Likaså när man ska skriva sin namnteckning för det sitter definitivt i ryggmärgen. Jag lever dessutom för närvarande med dubbla identiteter då jag fått vissa kontokort utskickade med mitt nya namn samtidigt som mitt förnyade körkort ännu inte kommit. Vid ett besök på IKEA för någon vecka sedan skulle jag betala med IKEA handla kortet och när kassörskan bad om leg lämnade jag naturligtvis fram mitt körkort. Det funkade sådär med att ha olika namn på kort och körkort. Så det var bara att plocka fram bankkortet som fortfarande har rätt fast fel efternamn och lite skämsigt betala för varorna, avlägsna sig därifrån och känna sig som en amatör bedragare.

Mina kompisar av utländsk härkomst begåvade med osvenska efternamn har redan välkomnat mig i klubben ”Vi som alltid måste bokstavera vårt efternamn”. Det kan jag ju säga att inom rikets gränser har jag ALDRIG blivit ombedd att bokstavera Johansson. Det får jag dock göra som Mostacero. HELA TIDEN! De har också förvarnat mig om att jag inte ska bli förvånad när jag får frågan -Hur länge har du bott i Sverige? Trots mitt något osvenska utseende så har jag aldrig känt mig eller blivit behandlad som något annat än som svensk. I alla fall inte face to face. Jag ser verkligen fram emot att få just den frågan och mitt svar kommer att bli i stil med:

-Jag har bott i Sverige i 15 månader. ”Men gud vad du pratar bra svenska” . –Ja visst är SFI fantastiskt! Eller: Ja, men det är inte så konstigt att jag pratar bra svenska. I Pakistan där jag kommer ifrån läser alla barn svenska från årskurs tre.

Jag har dock börjat acklimatisera mig till mitt nya namn och förhoppningen är att det ska gå lättare när jag fått mitt nya körkort. Om och när jag får min första ”Hur länge har du bott i Sverige” fråga så kommer det givetvis att resultera i ett inlägg på min blogg så håll utkik.

Gårdagens cliffhanger

Insåg när jag läste igenom mitt förra inlägg att jag lämnade kvar en cliffhanger som man skulle kunna misstolka. Ankis önskan är inte ett par nya bröst som man med lite fantasi skulle kunna tro av min text att döma.

Nej, några sillisar blir det alltså inte. Däremot så har Anki under alla år vi varit tillsammans pratat om att hon vill att vi ska åka och möta våren i Paris. Trots min fascination för storstäder så har jag aldrig varit attraherad av vare sig Paris eller London. Men efter att vänner som Robert och Håkan i flera års tid berbetat mig genom att berätta om vilken fantastisk stad Paris är så har jag nu bokat oss till Paris över påskhelgen. Att SAS har kampanj på billiga flygbiljetter gjorde självklart inte saken sämre. Jag kollade efter resor även med lågprisbolaget RyanAir. Initialt såg det ju billigt ut men med alla tillägg för bagage, luft att andas och slitage på sätena så kändes SAS 1980:- för oss båda ToR som ett kap. SAS kampanj pågår fram till och med 10 januari så passa på att boka en resa.

Jag passade även på att boka in en semester i Itaklien i Juli och då ska Nellie naturligtvis få följa med. Köpenhamn - Milano för oss tre ToR kostade 3700:- vilket även det känns mer än okej. Med SAS får man ta med sig 20 kg bagage/person, fri luft att andas och man får slita hur mycket man vill på sätena. Dessutom landar vi på Malpensa som ligger hyfsat nära Milano och flyger hem från Linate endast 9km från Milano. Vi hyr en bil och sen åker vi dit vi känner för. Venedig lär få ett besök och vänner har tipsat om ett fantastiskt hotell vid en sjö utanför Bergamo. Annars är det nog mest maten och kulturen som attraherar oss. Jag och Anki är båda stora fans av Bo Hagström och hans underbara matprogram Solens Mat. Kommer att bli jättekul att få uppleva det på riktigt... Förra sommaren var vi on the road i Kalifornien och Nevada och i år blir det alltså Italien. Jag som inte ens gillar att köra bil. Framförallt INTE om det är bergsvägar med avgrundsdjupa stup med låga eller inga räcken alls... Se upp för stupet! Vilket stuuuuuuuuuuuup....

Nim kommer hem till Halmstad och hälsar på.

Tog en skön sovmorgon och klev inte ur sängen förrän 09.30. Besöket hos kiropraktorn verkar ha gjort susen. Även om jag är lite begränsad i mina huvudrörelser främst i ytterlägena så känns det som att det kommer att bli bra om några dagar. Avbokade powerpasser kl 10 och efter moget övervägande avbokades även spinnningpasset kl 12. Kroppen mår bra av att vila och det är snarast en förutsättning för att kroppen ska återställa sig efter träning. Jag får väl skruva lite på Ulf Lundells gamla klassiska uttalande och säga att: -Även ett inställt träningspass är ett träningspass...

Nu väntar vi alla, kanske allra mest Nellie, på att en liten gosegris ska anlända Halmstad. Nim har varit lite krasslig ett par dar i början av veckan (bilden är tagen då hon var febrig) men är nu i toppform igen. Nellie har var tionde minut frågat - När kommer dem? Men nu är de på väg. Enligt önskemål från mamma Sanna så startar vi med en eftermiddagsfika på Roberts Coffe Halmstad....

Förresten så levererade Nellie en helskön replik imorse när hon kom in och kröp ner mellan mig och Anki. Hon tittade på sin mamma som låg på rygg i sitt nattlinne och sa: -Mamma, ditt bröst har ramlat! Hi hi! Ja vilken naturell tjej/kvinnas bröst gör inte det när man ligger på rygg och att ha ammat tre barn tar ut sin rätt. Men trots smärre skavanker, som vi alla har, så är min fru otroligt fräsch för sin ålder. Dessutom är hon en underbar människa, en bra vän och utrustad med ett stort och gott hjärta som räcker till för alla. Just därför ska hon få sin önskan uppfylld när hon fyller år i april. Vad det blir avslöjar jag i ett annat inlägg...

Time flies!

Tiden fullkomligt flyger iväg. Det är tre år sen jag senast bloggade och jag har nu en så kraftig bloggabstinens att jag bara måste få skriva av mig.

Den förra bloggen hette Nellie Engla Cornelia och handlade mest om vad hon hade för sig. Naturligtvis kommer hon att figurera av och till även i denna blogg men nu utgår jag i första hand från mej själv och vad som händer i mitt huvud och i min omgivning.

Nellie har numera hunnit bli fem år och fyra månader och är i en ålder där det verkligen händer saker. Mycket funderingar på livet och döden. På saker som är roliga och saker som är skrämmande. Man får verkligen passa sig för vad man säger för det fastnar i hennes medvetande och säger man något ofördelaktigt om någon så finns risken att det kommer fram till vederbörande. - Min pappa sa att du var tjock, dum,snål, ful eller tråkig är ju saker som det kan bli lite pinsamt att fronta för... Eller som Nellies dagiskompis hade sagt vid frukostbordet förra terminen. Min mamma hade pappas (ja ni vet vad) i munnen... Ha, ha som dagispersonal så får man nog höra ett och annat....

Jag har även hunnit med att bli morfar till en underbar liten söt tjockis som heter Nim. Hon är hur söt o go som helst och är allas vår favorit. Inte minst Nellie som knappt fem år fyllda kunde titulera sig som moster.

Ja nu är jag igång igen och ska försöka hålla igång bloggen lite mer frekvent än med ett inlägg var tredje år...