Att byta efternamn

Att ens identitet sitter i namnen man bär är ju inget man dagligdags direkt går omkring och ägnar någon större tankeverksamhet åt. Jag har dock haft anledning att göra detta den senaste månaden. Att byta sitt efternamn är ju vanligtvis något man gör när man gifter sig. Traditionen har påbjudit att i heterosexuella par så tar kvinnan sin mans efternamn. Men i vårt moderna samhälle finns det inte längre några sådana givna regler. En del par väljer att ta kvinnans efternamn. Kanske för att Renghammar är betydligt coolare/finare än Andersson. Andra väljer att hitta på ett eget namn som Robinsson-Robbans fantasifulla Drakwind. Inom loppet av ett år återtog Robban sitt ursprungliga efternamn Andersson. Med tanke på vad folk i allmänhet förknippar honom med så var det väl ingen som förstod vem Robban Drakwind var när han ringde och bokade bord på stadshotellet i Gällivare. Om han skulle ta ett nytt namn så borde han väl löpa linan ut och ta efternamnet Robinsson-Robban.

När jag och Anki gifte oss midsommarafton 1991 kunde varken hon eller jag tänka oss att ta varandras efternamn. Johnny Alfredsson lät helt fel i mina öron vilket var precis vad hon tyckte om Anki Johansson. Så vi var helt enkelt eniga om att behålla våra respektive efternamn. Sanna och Robin fick efternamnet Johansson när de föddes -86 och -88 så deras namn påverkades inte alls vid giftermålet.

Från det att Robin var 15 år alltså i snart åtta år har han pratat om hur gärna han vill bära sin farfars släktnamn Mostacero. För tre år sen hjälpte jag honom att göra en ansökan om namnbyte som det dock blev avslag på. Enligt reglerna krävdes det att jag först tog namnet. Därefter kan Robin ansöka om att få bära samma namn som mig. När det gäller släktnamn i rakt nedstigande led är namnbytet gratis annars är avgiften 3 000 kronor. Så, som en god far så sa jag att jag naturligtvis gör ett byte för att han ska kunna få igenom sin önskan att bära namnet. Vad jag inte tänkte på var hur mycket ens identitet faktiskt sitter i namnet och att det faktiskt är svårt att ställa om sig.

Nåväl nu har jag i drygt en månads tid försökt vänja mig vid att jag inte längre heter Johansson. Ett namn som drygt 260 000 andra svenskar bar enligt SCB:s statistik från 2009. Numera är jag begåvad med ett efternamn som jag är HELT ensam om i Sverige. Man kan väl säga att det går sådär att vänja sig. Konstigt hade det väl varit annars för 44 år som Johansson sätter sina spår. När jag till exempel ringer någon och ska presentera mig så är det lätt hänt att det per automatik slinker ur mig ett Johansson. Likaså när man ska skriva sin namnteckning för det sitter definitivt i ryggmärgen. Jag lever dessutom för närvarande med dubbla identiteter då jag fått vissa kontokort utskickade med mitt nya namn samtidigt som mitt förnyade körkort ännu inte kommit. Vid ett besök på IKEA för någon vecka sedan skulle jag betala med IKEA handla kortet och när kassörskan bad om leg lämnade jag naturligtvis fram mitt körkort. Det funkade sådär med att ha olika namn på kort och körkort. Så det var bara att plocka fram bankkortet som fortfarande har rätt fast fel efternamn och lite skämsigt betala för varorna, avlägsna sig därifrån och känna sig som en amatör bedragare.

Mina kompisar av utländsk härkomst begåvade med osvenska efternamn har redan välkomnat mig i klubben ”Vi som alltid måste bokstavera vårt efternamn”. Det kan jag ju säga att inom rikets gränser har jag ALDRIG blivit ombedd att bokstavera Johansson. Det får jag dock göra som Mostacero. HELA TIDEN! De har också förvarnat mig om att jag inte ska bli förvånad när jag får frågan -Hur länge har du bott i Sverige? Trots mitt något osvenska utseende så har jag aldrig känt mig eller blivit behandlad som något annat än som svensk. I alla fall inte face to face. Jag ser verkligen fram emot att få just den frågan och mitt svar kommer att bli i stil med:

-Jag har bott i Sverige i 15 månader. ”Men gud vad du pratar bra svenska” . –Ja visst är SFI fantastiskt! Eller: Ja, men det är inte så konstigt att jag pratar bra svenska. I Pakistan där jag kommer ifrån läser alla barn svenska från årskurs tre.

Jag har dock börjat acklimatisera mig till mitt nya namn och förhoppningen är att det ska gå lättare när jag fått mitt nya körkort. Om och när jag får min första ”Hur länge har du bott i Sverige” fråga så kommer det givetvis att resultera i ett inlägg på min blogg så håll utkik.